1105 ULJJV dA4 Utv vY9g nnr0 — — p23 — — kål, de olyckor, som felaktiga institutioner bragt )ch alltjemt bringa öfver detsamma, 0. s. v. Man bar kallat dessa bans verk tendensromaner, och de förtjena äfven denna benämning, emedan de afse ett visst mål, utvecklas efter en beSsd plan och hafva ett på en gång undervisande och underhållande syfte. Afven ifrågavarande arbete tyckes hafva en dylik bestämmelse, ehuru författaren från sitt centrum ännu icke dragit någon radie, af hvilken man med säkerhet han förutsäga den rigtning på den etbisktpolitiska kompassen, som det kommer att taga. Skulle man imellertid kunna våga en gissning, så blelve den: ait författaren, som förut i sina sednaste tvenne romaner, Paris mysteriera och aben vandrande Juden, a qilvit oss en trogen bild af det så väl i moraliskt som fysiskt hänseende förfärliga elände, hvilket råder i de stora städerna, nu vill gilva oss en lika trogen skildring af detta elände bland massan af folket, bland dem, som bebo landsbygden. Åtminstone tyckes hans målning af innebyggarnes på arrendebemmanet Grand Genevrier tillslånd, jemsordt med den rika godsegaren grefve Duriveaus, aatyda något sådant. Gränslinierna mellan sattigdomen och rikedomen, mellan noden och olverslödet, äro lika skarpt uppdragne på landet, som i städerna, lemna lika rika materialier till begrundande, till bebjertande och till alsky på det sorra som på det sednare stället. — En oräknelig mängd varelser födas, lefva och dö i samma okunnighet, samma slösinthet, som djuren; bafva af menniskan ingenting mera än formen, känna al menskligheten blott dess elände och dess smärtor, men veta icke att Gud utrustat dem på samma sätt som andra deras bättre lottade likar, i det han forlänat dem en själ, som sammanbinder dem med gudomen, ett förstånd, som, om det rätt utbildades, skulle göra dem jemngode med alla deras medmenniskor. Eländet, det öfverdrilna arbetet och den slohet, som alltid åtföljer ett evinnerligt enahanda, kan icke annat än utplåna hvarje gnista af den höghet, den kraft och det behag, hvilkas stämpel Gud pätryckt sina skapade varelser; och derföre finnes hos personer, som dväljas under sådana förhållanden, icke eller af menniskan någonting annat än — blotta namnet. Men låtom författaren sjelf, utan alla tillägg och förändringar, framställa sina asigter af ifrågavarande sorhällanden! yluru oräkneligen många, 4 yttrar ban, äro ej de, som, olverlemnade ät sig sjelsva och till pris ät det förnedrande i deras eländiga och djuriska lif, mäste vara i sakngad af allt, som bildar anden, renar hjertat och upphojer själen, och som äro nödsakade att for beständigt qvarstanna i den dy, i hvilken man låter dem forgas? Ä Mend (skola optimisterne och de vid lilvet och dess njutningar redan ölvermätte, det sämsta slaget egoister, härvid säga) odelta djuriska slägte logar sig i sin eländiga lott, utan att beklaga sig; ja det våltrar sig tillochmed i denna dy med ny njutning, med grof sinnlighet. — se på dessa sattiga i landet: de noja sig med en ohetsosam och asskyvård föda, under det de dagligen, utan afund, skorda, uppdraga, göda och bereda elementerna till de mest helsamma, kraftiga och utsökta näringsmedel. Se på dem! knappt måttade, kasta de sig, mån, avinnor och barn om hvarandra, på samma halmkärfve. Ilvad betyder väl den råa sinnligbet, som ofta bar sitt tillball i dessa gömslen? Natten är välvillig; bennes mörker undandöljer allt, som måste blilva sorborgadt, och på det sättet har detta slägte lesvat i årbundraden. Det är täligt, det är vandt vid träldomen, det sordrar ingenting, det fogar sig i sitt öde, det arbetar, det trälar, det lider utan knot: Bekymren edler icke om dess lolt, mer än det sjelf bekymrar sig! .... Just dessa menniskor, hvilka Y påstän vara så osyckliga, le, sjunga och älska på sitt vis: buru kunnen J då hoppas alt väcka medlidande med deras odeee Och vi svare: gZ TT oo fe 2 Afta SA AA