Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1846, sida 1

främst fruktan på en nidling är beviset, en sjålsstor brottsling trotsar plågoriset. På jorden narrarne fått öfvertag: en hålst är lek-, en annan fattigstu ga; som humlor surra de Guds långa dag kring smichrets honungskaha, för att suga. Om kattquld blott de galningarna gräla; ur munnen brödet på hvarann de stjäla. All lyckan fresta ge de sig åstad och vilja så en smula rykte köpa; men yra veta de ej efter hvad i fåvitskt raseri de blindbock löpa. De vilja laska sig vid Urdarbrunnen och visdom dricka lihsom vin med munnen. Och få de ej, de fly med hesa skrik, som korpar från det köttlösa skelettet af ett antikt, aristokratiskt lik, mumifieradt på det gamla sättet, och nara sig i sina trånga kulor, som Lazarus af rike mannens smulor. Snålt efter vinst de gräfva djupt i dyn, hvarandra hugga de för gunst i lufven;a som barn de kifvas om ett sockergryn i kältringsstycken dras de jemt om stufven. Ah ! packels lof är packets arelystnad; historiens tvinga de med våldatill tystnad. Och ändå döden slutligt skördar allt; han skonar ej: till jord blir jorden åter; hvart år han offrar hundratusenfalt af sina millioner undersåter. Ej frihetsyran tvingar den despoten : hvem Charon vill han tar med sig i båten. Förutan skillnad herrskare och träl, som dockor han till grafvens kulor leder; han hör ej böner, lyssnar ej till skål — de på hans ordres måste alla neder. Flux efter pipan dansa måste hela myrstacken, när det honom lyster spela. Som vildar qå de nakna, allihop, och ingen mer på någon guldklimp vänder; den rike darrar som en antilop och står som tiggarn med två toma hinder. All verldens vinningslyslna, lumpna slafvar stå upp som nådehjon ur sina grafvar. De efter nummer endast ropas opp, på jorden ha de lemnat namn och utlar, förrädiskt minne, sjelfbedragligt hopp och allt, hvarmed sitt högmod dåren kitllar; der äro såsom nollor alla lika, hvad om ståndsskillnad an man må predika. BEPPO.