slämmer individens och samhällets gemensamma rätt. Alt författaren skulle finna besynnerlist, att jag talat om att de, som ej ville arbeta, då de kunde, skulle lemnas åt sitt öde, väntade jag mig. Han skulle tro på, att sådana finnas, ålven om samhället ärar och respekterar menniskans rättigheter. Jag åter tror säkert, att i detta fall ingen sådan usling funnes, om ej sjukdom, eller galenskap, eller svåra laster vållade det. 1 de första fallen bar mensklighetens känsla alltid bjelpen nära. Det sista kan sällan offentligen upptäckas förr, än fängelsets dörr redan står öppen. Det är först sedan man bevisligen på brottsligt sätt sökt försörja sig, som maktspråket af samhbållet kan rättsenligt användas. Det tillhör samiljlisvet, vänskapen, religionsvården, med ett ord mensklighetens inre lif — icke statslifvet — att dessförinnan söka förekomma, alhjelpa eller mildra lasternas sorgliga inflytelse. Kunna de det ej, förmå inga tilisyningsmän i verlden att göra det. Men mera härom en annan gång. x STRESS SYSTERSON SE TERES STAS RANE IT —Tö—