KORRESPONDENS. Stockholm den 44:de Aug. I anledning af en i Gotheb. Hand. och Sjof. Tidning den 217: de sistl. Juli införd korrespondentartikel, har Dagl Ållehanda i gär lemnat (An ett ord om den nya Lösdrifverisltadlgan: e 6ett ordea, som, då det, med åsidosättande al alla personligheter, albandlar sak, och under lugan prösning al mina framställda taukar lemnar en öppea förklaring al artikel-författarens öfvertygelse angående stadgans rätta mening, förtjenar att bemötas med samma allvar och uppriktighet. Forsattaren börjar med det tilllredsstållande tlillännagifvande, att han delar win tanka detom, datt en försummad barnavärd och barnauppfostran, orimliga binder för näringsoch arbetssriheien, den värlvade armeens kasernlif, det förderflisa stattorpare-systemet, m. fl. missförhållanden bidraga att bilda tiggare, landstrykare och brottslingara; men ban anser, att då orsakerna till det onda olyckligtvis änuu sortfara, måste man genom lagstiftningen söka gora verkningarne deraf för samhället och dess medlemmar så litet skadliga och fruktansvårda som möjligt, och att det ej alltid beror al lagstiftningen att för det första undanrodja orsakerua, utan att detta skulle bero af ett aforädladt sinne, en christligare anda, en större sormaga af sjelluppoffring och oegennytta hos samhållsindividerna sjelsvec, och att cCianan denna nya födelse insinner sig, våntar man förgälves, alt en hogre mensklighet skall uppstå, ensamt sasom resultat af lagar och iustitutioner. a Detta vill med andra ord säga precist detsamma, som konservatismen i all väg predikar, då rörelsemånnerne vilja reformera gamla selaktigheter i lagarna och missbruk i sambällsinråttningarna. De konservative ropa alltid: areformen bör visserligen påtånkas; den bör beredas, genom bristernas utredande, ja erkännande; men den gamla lagen, den gamla instilutionen bör dersore ej upphäfvas förr, än de, som i dessa balva sina egna fördelar, sin utkomst, sin vinning, sjelsve vilja gå in på sörändringen. Man vet ganska väl, att felen, missbruken, samhållsvidrigheten, tillkommit på det sätt, all lagarna och institutionerna helgat våldet och det enskilla interesset; och man borde ju deraf helt naturligt kunna sluta, att så länge dessa lagar och institutioner qvarstå, sortlara ock dessa samhällets onda andar att motsta och förhindra all sann frihet, all mensklig rättvisa, all allmän fördel. Men erkänna detta vill man ej! Man vill blott medgifva, att en kapitulation må ske af missbrukens skötebarn emot hederlig vedergällning. Att på en gång erkänna Sanniogens och Rättvisans principer och förverkliga dem, sådant är, säger man, alt förstöra, alt nedrilva; ja sjelfva sanningen, sjelsva rättskänslan förklaras vara vansinne, samhällssiendtlighet och rättslöshet, m. m. För min del kan jag ej inse, huru författaren af Allebanda artikeln vill tillvägabringa i ett lagbundet samhälle en sådan eny sodelsec, som han här omtalat, utan att ändra de lagbud, som tillkomma i den mest ingrodda egoistiska anda, förakta sinnenas förädling, förhindra christlig anda alt göra sig gällande och sorvrida begreppen om sjel:uppoffring och oegennylla derhån, att de arbetande och fattiga klasserna allena tillhallss och tvingas att i verkligheten hylla desamma, under det att de formognare, genom soretrådesrättigheter och för dem ensamt gynnsamma associationslagar, lemnas frihet atlt aldrig behofva göra ett steg, utan att deraf dra: ga enshilt sordel. För all nu genast inkomma på den speciell frågan, så vill jag blott fråga författaren, hurr ban väl kan tro, att i ett samhälle, der er förordning säger, att en arbetande medborgare, som ej bevisligen kan föda sig af egna till gängar och ej redan är i tjenst bos dem, son anses knnna föda sis ovilkorligen skall släll ——— LL — —-—-A — — — p— ————hn s— — -A— Wctn4: AUEijö—k—k A4W————