Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1846, sida 1

förnuftets kraft att på förband beräkna söljderna af nya institutioner. Men, säger författaren, bitintills bar snart sagdt hvarje olycklig varelse i sambållet, som tillfälligtvis saknat arbete? och laga tjenst, varit liksom derutur förskjuten och nästan helt och hället beroende al polismyndigheterna; detta bar förbittrat och förderfvat de lägre samhällsklasserna, ölversyllt fängelserna, usan att betrygga den allmänna säkerheten. — Ganska sannt: vi äro härom eniga; men detta borde öfvertyga förl. att grundorsaken måste ligga i sjellva den falska principen: att den, som tillfälligtvis saknar varbete och Jaga tjenst, måste vara misstänkt, ja brottslig. Månne ej nya brister kunna framkallas genom principen, alt den arbetslöse skall anses mindre vetande eller omyndig? Det förra systemet har vållat en missbrukad polismakt; men som den lidande haft — åtminstone i lag — ett medel att få rättad. Det sednare kan vålla en missbrukad enskild eller kommunal myndigbet, mot hvilken individen svårligen kan vinna skydd af stats-myndigheterna. Jol han kunde hoppas det, om den olycklige sjelf fått med sina likar utse sina rådgifvare och hjelpare: tillsyningsmännen. Men hvad säger jag? Nu kommer förf. säkert och gisslar mig för en så sambällsvådlig sats, som den, att lösdrifvarne skola tillsätta myndigheterna! Likvål vill jag visserligen detta lika litet som han; men jag vill och påstår, alt innan kommaunal-styrelserna blifva sanna uttryck al kommunernas samfåldla interessen, icke af en och annan patrons, eller af Herrarnes allena, så äro och blifva tillsyningsmånnen foga mindre egnade att förbättra de lägre klasserna, än polismakten, om ock det medgitves, alt de ej så mycket förderfya dem, som beröringen med denna. Men hyser förf. verkligen den tankan, att sladgan på ett tillfredsstallande sätt löst gåtan om formen för den nya myndighetens och dess underlydandes förhållanden, och att de sednare komma att frivilligt inställa sig inför deu, eler alt dess organer kunna, utan polisjagt, få dessa till inställelse, lydnad, törtroende? För mig framstår i detta afseende några, hvad man kallar, lacuner, som äro af den beskaffenhet att vi torde få se hos oss, måbända snart nog, en viss befolkning bilda sig, på gränsen af stadsoch landtdistrikter, häradsoch läns-distrikter, m. m. liknande den vid Venedigs laguner. Författaren synes väl beredvillig nog att medgifva det ordet bevisligen i 3. 4 kunnat utgå, men vill ändock ej medgifva, att ju det är bättre, att det qvarstar. — Låt gå! Jag vädjar till den erfarenhet, som äfven 1 detta fall snart måste vinnas, då stadgan skall verkställas. Den kommer alt säkrast skilja oss emellan. Förf. vill veta, hvad begrepp jag gör mig om individens rätt mot samhället och vice versa samhällets rätt öfver individen. Huru gerna skulle jag ej stå till tjenst med en asfhandling derom, i fall förf. kunde lemna mig bopp, att den tjenade till något, så länge hbela samhället är ett organiseradi väldförande af massans menskliga rättigheter, till fördel för några få. Så länge det så är, lönar det väl ej mödan att så noga uppdraga rätten för individen och samhället mot hvarandra. Jag vill ej vara så obillig, att ens påstå något för den arme individen, Men jag tycker jag kunde få påstå något för de hundralusen, som på definitionen i 8. 4 kunna blifva lösdrifvare. Jog tofvar likvål, att, så snart tid och utrymme det medgisver, göra ett försök att tillfredsställa författaren, och tror imellertid, alt vi begge kunna nöja oss med den definition: att individens rätt. mot somhället är, att det ej underkaslar honom en annan individs godtycke; och att sambällets rätt mot individen inskränker sig till. sedlighet efter moralens bud; lydnad för de lagar; som af folkets samfäldta ombud stadgals; och deltagande efter förmäga uti samhällets försvar, utveckling och underhall. Ilvarken Guds eller. Sveriveg las talar om lösdrilvare eller