Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1846, sida 2

batar, syntes en gestalt uppdyka ur sanden; den hade en brännande lunta i handen och ropade med djup stämma: Hvem der? Hermau Arckels sjögastar ljöd såsom svar en stämma ur en af batarne, som i samma ögonblick stötte mot land. 30 man uppsprungo i detsamma ur farkosterna, med den behaghga känslan af sjömän, som efter läng tid åter känna fast land under sina fötter. — Hvad nytt, mynher Herman? — frågade skiltvakten; hvad betydde det starka skjutandet, som jag hörde i afton? ö — Det betydet, min hederlige Peter, att vi i dag borrat en spansk bark i sank. Af 60 man blefvo icke fler än de der öfver! och härmed pekade han på en bat, som med kraftiga ärtag nalkades stranden och hade 10 fångar, ätvensom nagra matroser, ombord. — Och hvarför dränkten J icke desse också med de andre der Schelden är djupast? frågade Peter. — Emedan de ådle måäunen syntes visa en sådan vedervilja emot kallt vatten och en sådan förkärlek för repet, att jag icke i detta hånseende kunde gå deras önskningari vägen, — svarade de landstignes anförare. — J åren verkligen allt för goda emot dessa hundar till sennorer, — genmälde skiltvakten och intog äter sin post vid stranden. Nagra öfver jansar uppspända segel förvandlades snart i tält för Hermans folk. Under ett af dessa tält lägrade sig kring en klart fladdrande eld de fångne Spanjorerne. Med stum förnöjelse öfverlemnade sig desse olycklige åt det närvarande ögonblickets behagliga känsla, som hos dem