Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1846, sida 1

ett kompani, när. fråga är om att verkställa evolutionerna. be veta måhända, huru de skola begagna den färdiga machinen; att sammansätta den, att forma hvarje hjul, hvarje bult, synes dem äfven som en småsak; men de kunna det likväl icke. Med våld, med ungdomlig häftighet fara de fram med råämnet och tro att det blott beböfves några sirligt förda hammarslag, och det oformade jernet skall bilda sig till en elastisk sjelerr, till ett häftyg för machinen; men tvertom: man måste behandla det med lugn och eftertanka, gilva sig tid att ulfila och sorgsålligt sammanpassa detsamma. Ett valdsamt utfarande mot den enskildte karlen bär inga frukter. Ned ea flod af skymsord, med otidigt besäraslande och tyranniserande, kan man på en timma sordersva mera, än som på ett halft är åter kan godtgoras. Rekryten måste behaudlas med lugn och undervisas med omsorg, och det förstod löjtnant L. Om en sak iche gick för sig första gången, så lät han göra om den för andra, för tredje gången, och först då följde hårda ord och estertryckliga straff, när illvilja eller egensinnighet framlyste genom felen. i Löjtnant von L deremot var en af de der herrarne, som tro, alt en soldat och en officer, helst en adelrman, säsom han var, äro skapade af helt olika ämnen, och att den sednare sålunda kan bebanila den förre nästan bur han behagar. Ständigt färdige att göra sina, sidenkokarderna och de bestjernade epåletterna åtföljande, företrädesrättigbeter gällande, komma lätt oflicerare, sådana som löjtnant von L,, att, för de yttre utmärkelsernas skull, förgäta menniskan. Graden, rangen, uniformen och börden äro för dem allt; det rent menskliga och förnufliga hos individen betyder deremot för dem platt intet. be kunna eller vilja icke förstå, desse herrar, att soldaten, då ban punktligt och skickligt uppfyller sina åligganden och sköter sina värf, relativt taget, är lika mycket värd aktning som högste befälbafvaren. Et sålislags, ja stundom ett helt folks öde beror af sätter, huru de simpla soldaterne hvar för sig uppfylla sina pligter. Förgäfves skall den ypperste general söka att vid sina fanor fästa den flygtiga krigslyckan, om han ej i det afgörande ögonblicket kan påräkna ett noggrannt verkställande al sina besallningarIIdIförarn ensam vinner icke slaget; de djupa leder vinna det åt honom. sjunger skalden, och han bar rätt deri. Hvar och en är aktningsvärd i mån af den punktlighet, den skicklighet, det nit, den trohet, bvarmed han sköter sitt värf, detta må nu vara vedettens i en forposthedja, eller lägste besålhafvarens i en krigskonzelj. Neka extremiteterna att göra sin ljenst, då kan bufvudet, oaktadt all sin rikedom på tankar och ideer, oaktadt all den i själen inneboende kraften och viljan, föga eller intet uträtta. — Alt reflektera öfver dylika förhållanden faller dock icke personer med von Lis lynne och sinnelag in. be iubilla sig vara sig sjelfve nog; känna ingen hogre njutning, än den, att glänsa i en prydlig unilorm, stå väl hos srunren, se sina besallningar med slafvisk undergifvenhet varda uträttade, o. s. v., allt i samma sadda, löraktliga skala, hela vägen och hela lifvet igenom. Dose, af författaren på skämt äfven kallad Feodor, är en rättfram, bottenårlig, i tjenstens alla möjllga åligganden lullt bevandrad underofficer, samt dessutom till husbehof så pass mycket poöt, att en skuggrik park, en spegelklar sjö, en vacker utsigt, en väl utförd sältmanöver o. s. v. talar till hans känsla. Vill man veta något mer om denne hedersknyfsel, så var ban den längste i bela batteriet, tretton qvarter och tre tum, sumt hade, euligt vår författares utsago, en figur af den beskaffenhet, alt han, när . 2 FAHHf Afeåna lib.