Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1846, sida 1

lunda, an han har visar sig. Sjellva hans egenheter, hans små bizarrerier kunna icke vara borta; ty midt igenom dem framlyser hans i grund och botten goda och menniskoålskande bjerta, hans osminkade, öppna och redliga karakter, hans benägenhet att olormårkt minska afständet mellan sig och den simpla soldaten. Också är författaren i sina skildringar aldrig lyckligare, än när det är något drag al den gamle öfverstens lynne och lelnadsvanor, som han bar att återge. llans humor är då på en gång så sprittande och godlynt, att ban näppeligen af någon torde kunna osver trässas. Raka motsatsen af den gamle ofverste von T är kapten Feind, en trätgirig, hämndlysten, småaktig och tyrannisk ossicer, hvilken, thy värr, uti verkligheten torde bafva många sina likar. Ögontjeneri och slafvisk undergilvenhet gälla hos honom allt; hvarje yttring hos sold ten af frihet och sjelfständighet söker han deremot, bade med ord och handling, sorgfälligt att qväfva. Hans valspråk tyckes vara: alkellre h atas, än älska se; i denna rigtning arbetar han och — lyckas äfven. För honom är soldalen ingenting annat, än en viljelos machin, en marionett, till hvilken han sjels i sin hårda band haller de rörelserna bestämmande trädarpe, en automat, som icke far skrida en enda hårsmån utöfver den i de reglememariska föreskrifterna hokslasfligen utstakade geäuslinien. ben enda njutning, af hvilken han tyckes vora mäktig, är den att få plåga andra: att anteckna, anklaga, dömma och lata arrestera. I kapten Feinds person tyckes lorsattaren hafva haft för afsigt att för läsarens blick framställa den forkroppsligade militärdespotismen och visa, huru den ofsicerarne genom tjenstgoringsreglementen och krigsartiklar i händerna lagda makt kan på ett hogst ovärdigt sätt missbrukas, om de halva benägenhet, åstundan eller vilja att så göra. Ölott en enda Feiud kan vara tillräcklig att göra wilitärlifvet trakigt för ett helt regomente, förutsatt nemligen, au han en gång erhåller högsta befälet inom detsamma. — llögeligen irrar man sig ock, om man tror, att en dylik olsicers handlingssätt kan åstadkomma eller medföra några gagneliga resultater, vare sig för individen eller det allmånna. Den simpla soldaten, ständigt af sina sormän behandlad som en slaf, eller ett dresseradt djur, blir slutligen slö, liknöjd, oförmögen af att kunna uppfatta krigarens rätta värde och högre bestämmelse. bet kan visserligen lyckas en kapten PFeinds like, att med sin kitslighet, sin smaaktighet, sill despotiska lynne hos soldaterna ingjuta ett visst slags respekt för sin person, mahända till och med en blind machinmässig lydnad; men deras tillgifvenhet, kärlek och hogaktning vinner han aldrig: för att vinna dessa, fordras något belt annat, än eder, klagomal, förföljelser, skymfande tillmälen, arrest och prygel. Olikheten i soljderne af ölverste von TYÄs och kapten Feinds sätt att behandla de underlydande, bar också vär författare, med nägra hasliga, men säkra och träflande drag, mot slutet af boken skildrat. Bland de af sörf. skildrade yngre olsicerarne sorekomma äfven tvenne kontraster, nemligen löjtnauterne L och von LL. Den förre af dessa var i bvarje hänseende, en, både som soldat och menniska, högst aktningsvärd och älskvärd man. Alla, som hade tjent under hans befäl, erinrade sig, ännu flere år efterät, honom med tacksamhet. I., säger vår författare, var i tjensten ganska sträng, men han var rättvis och brukade sitt förstånd. Visserligen är det en uppgift, som fordrar mycket tälamod, att omskapa en rå bop, mest bönder och handtverkare, och att göra dem lydige och ordentlige, — korteligen: att bilda dem till soldater. Men del går nog för sig, blott man tager saken på rätta sättet. De unge berrarne, nyss komna från krigsskolan, läsa i sina böcker och 2