Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1846, sida 1

ringens, industeiens och handelns ståndpunkt, hvilket folk den republikanskt-demokratiska och hvilket den monarkiskt-demokraliska, eller konstitutionella regeringsformen bäst passar. Ölver de fleste europeiska stater herrskar den sistnämnda och skall väl svårligen uppböra att göra det, så sramt icke regenterne sjellve genom despotiska mått och steg söka krossa densamma och tvinga folken att vända sin häg till den förstnämnda. ben demokratiska principen sträfvar för öfrigt mera efter den sanna jemnlikbetens väsende, än efter dess form och soredrager en förnuftsenlig representation och en fri yttranderätt framför den absoluta demokratien. bervid såtter den sig dock alls icke emot den naturliga ollkheten med afseende på de förvärfvade företrådesrättigheterna; den vill blott icke erkänna några medfödda. Förständiga regenter hafva ständigt hos den demokratiska principen sökt elt skydd mot den farliga aristokratiska herrsklystnaden, och hade de fortfarande i allmänhet så småningom ställt sig i spetsen för den förra, i stället för att med aristobratien draga i sall emot densamma, så skulle deras throner hafva hyilat på vida säkrare grunder, och den nya tiden skulle iche hafva sett så många pretendenter til den högsta makten. Folkväldet är det ursprungliga, öfverallt för banden varande. Nar de andra statssormerna upphöra, då intager det åter sin afträdda, oftast af dem usurperade plats. Så till vida är det identiskt med den naturliga rätten och redan fördenskull all ära. l motsats lill den demokratiska principen, eller hela den i folkväldets anda grundade sociala ordningen, förstår man med demokrati blotta statssormen eller personisikationen af den högsta statsmakten, det egentliga folkväldet, eller utöfningen af den högsta makten å folkets sida, hvilken består i uppställandet och användandet af de for gemensamhetsmålet nödvändiga reglorna. Då härtill fordras ea viss grad af personlig sjelsständighet och en behörig utveckling af själskraft, men naturen sjelf härsor satt oosverstigliga gränsor, så kan det naturligtvis aldrig blifva fråga om ett alla statsborgarnes deltagande i ombesörjandet af de offentliga angelägenhelerna, nian att blott en det af folket har att utofva souveränileten. Till utöfvande af de politiska rättigheterna äro deremot alla solkets medlemmar personligen berättigade; detta är just det väsendtligaste i demorlalien, och blott den personliga förmågan den enda begränsningsmållstocken. I anseende till folkens fysiska och intellektuella tillstånd låta iaga allinänna normer härföre uppställa sig, efter hvilka de politiska hunde vara att bestämma. Så t. ex. utesluter man iche i de Nordamerikanska Förenta Staterna dem, som personligen stå i en annans tjenst, från statsbor gårerållen, ty genom lättheten att förvärfva sig sin utkomst äro de icke derstädes i samma min som i Europa beroende af sina husbönder, äfvensom en viss grad af politisk bildning derstädes lemligen liklormit utbreder sig öfver alla klasser. På andra ställen, der detta förhållande ej ännu eger tum, skulle dock uteslutandet af tjenstefolket, åtminstone tilisvidare, vara både rådligt och måhända nödvändigt. På hvilket sätt skall nu den delen af folket, åt hvilken det offentliga statslifvets funktioner mäste ösverlemnas, blifva beståmd? Genom lottning eller val; Det ligger icke i demokratiens väsende att uppoffra den utmärktare förmågan för den medborgerliga jemnlikheten, ock fördenskull blifver öfverallt valet antaget såsom det rigtigare bestämningssättet. Lottningen förutsätter en i naluren icke sorhanden varande likhet, och sjelfve Solon, då han införde lottningen, stadgade tillika, alt den blott skulle bestämma emellan dem, som hade anmält sig till senatorsoch domareplatser ; att den sålunda genom lottning utkorade skulle underkasta sig en pröfning nån do Africa dÅdaAamaranac vida onh 2A1