Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1846, sida 2

Vi tage oss sriheten fästa så väl sällskapet Orphei Vänners som Götha kongl. artilleri-regementes musikkorps uppmärksamhet på den i dagens nummer återgilna berättelse om den sorgesest, som, på Herr Davidsons föranstaltande och till förmån för de med korvetien Carlskrona förolyckade landsmåns esterlemnade enkor och barn, Thorsdagen den 50:nde sisil. Juli, blifvit firad i Trädgårdsföreningens lokal i hufvudstaden. Vi äre fullt och fast ölvertygade, att om några medlemmar af ofvanbem. sällskap, i forening med nyssnämnde korps, ville uti Lorentzbergs trädgård, i och för samma ädla och vackra åndamal, arrangera en fest, skulle den deraf inflytande nettobebällningen blifva ganska betydlig. Vara enskilta tankar om konst och talang, använde till afbjelpande af likars röd, till astorkande af deras tårar och lindrande af deras bekymmer, hasve vi så ofta framställt, att de icke här änyo behofva upprepas. Också äre vi fullt förvissade om, att sjellva omständigheterna, uti ifrågavarande fall, äro längt vältaligare, än hvarje på papperet öfverflyttad uppmaning, vore än denna författad efter alla rhetorikens reglor och andades den än det djupaste och mest innerliga deltagande för dem, till hvilkas fördel man önskade väcka vederbörandes sympathier. Vi hemställe alltså belt enkelt blotta saken till det allmånna behjertande, som den förtjenar. Talar icke ensamt den tillräckligt till hjertat, då vore äfven alla ord från publicitetens sida sädeskorn, fallna på hålleberget, utan någon jord att växa i, utan hopp att i en framtid uppspira och bära gyllene skördar.