Richard Cobden. oHan är utan all fråga Englands mest märkvärdige nya statsman. Jag säger oslatsmand, ty bos honom finnes intet spår af demagogen. Bland alla de män, som i England skött folkrörelsens högtryckningsmaschin, bar han ensam under den agitation, som han framkallat, uppstigit till verkligt politiskt anseende. Entbusiasmen, som så gerna och så ofta bländar och förvirrar dem, hvilka stå i spetsen för en folkets sak, synes snarare bafva skärpt bans synkraft och gjort bans omdöme mera klart och träffande. Allt hvad han företagit sig har skett utan skrytsamhetens konstgrepp, och allt bar han, segrande, fört till målet. Saålunda har han undvikit att deltaga i de offentliga sammankomsterna till firande af spanmålsbillens framgång. Han försmår dylika ovationer, emedan häns blick skådar långt bort öfver dem. Kichard-Cobden bär stämpeln af den samfundsklass, som han tillhör. Utan att vara vulgär, är han i det hela plebejisk. Hans ansigtsdrag och skapnaden af hans händer — deona Byrons gradmäåtare på lörnämheten — äfvensom hans vttal påminna om den låga bhbärkomsten och ursprunget från provinsen. Men hans höga panna och forskande ögon beteckna en person med icke vanliga själsförmögenheter, med ett skarpt och omfattande förstånd. Under samtal liknar han kanhända mer en Amerikanare, än en Engelsman; man ser vid första ogonkastet, att han icke utgått ur aristokratiens samqväm. Han yttrar sig imedlertid såsom en man af vidsträckt verldsersarenhet och djupsinnighet olver solklilvets och statens stora problemer. Icke ett enda ord tyckes framkomma olsorberedt; allt hvad han säger synes han förut bafva i logisk ordning genomtänkt. Om han vore en fiende till Englands institutioner, vore ban en fruktansvärd sådan, men jag är öfvertygad om, att ban icke är deras fiende. Ingen omstortningslusta ligger i hans lynne, ingenting förstörande i hans charakter. Hans ärelystnad må vara stor, men den är af en ädel och välvillig art. Det enda, som han har orsak att bittert ångra, är den häftiga, nästan giftiga ton, hvarmed ban under förliden sommar talade om Sir Robert Peel; dock bar ban uppriktigt ångrat detta, så att man icke kan säga, att Sir Robert den 29:de Juni samkat glödande kol på hans hufvud. Cobdon är inom sig sjelf stark nog, för alt kunna vara lugn, ocb ung nog för att kunna asbida håndelsernes gång, hvilka en dag skola tilldela honom en icke obetydlig och ovigtig rol inom Englands statsväsende.G (Sv. M.) ) Ur en correspondent-antikel från London, införd i Argsb. Allg. Zeit.