Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1846, sida 1

hennes moder, Sofi beslutat att göra ett ytterligare försök till sadrens afdagatagande, och efter hemkomsten från nattvardsgången i kyrkan söndagen den 4 Juni sistlidet år, med sådan afsigt begifvit sig till Gustaf Forssberg i Mostugan och bedt honom skalla henne arsenik, som han ock sedermera gjort: att bon om morgonen den 5:te samma Juni, på lika sätt som förra gången, stötte giftet och förvarade det i sin byrå, och sedan hennes syster Henriette, som nämnde dag skulle tillaga spenat till sadrens middagsmåltid; vid middagstiden uppkommit på väfrummet, der Sofi och hennes moder voro sysselsatta all uppknyta en väf, och modren, på llenriettes begäran, gått ned ät köket för alt der lägga socker i den åt fadren tillägade spenaten, samt åler uppkommit på kammaren, Sofi gålt in i sill rum, ur byrån framtagit den om morgonen stötta arseniken, dermed, sedan bon bemärkt att Aenriette gått att hemta sylt till sadrens måltid, begifvit sig till köket, hvarest icke någon då vistades; lagt giftet i spenaten, omrort densamma samt känt att den af giliet ej sått nägon osmak, hvilken berätltelse vinner trovärdighet deraf, att Gustaf Forssberg, hvars utsago, fastän den; i anseende till hans hära slägtskap med pigan Maja Stina Forssberg ej i allo kan tilläggas kraft af vittnesmål, dock är af Sosi, efter först häftigt bestridande; erkänd, och hyilket erkännande bon icke återkallat, på ed intygat att ban, på Sofis anhållan, först ä apotheket i Jönköpivg begärt opium, och då detta ej der kunnat utan recept erhällas; vid kyndelsmässotiden förskaffat Sofi 2:ne smärre bitar arsenik samt derefter, på Sofis vid besök söndagsestermiddagen den s:sta Juni sistl. år framställda begäran, ytterligare förskallat henne arsenik, som utgjort något mer än ett lod: att Sosi så väl före Maja Stina Forssbergs och kontrollör Ekvalls död, som efteråt varit ytterst angelägen att hälla dessa åtgärder dolda, och sagt, alt bon skulle gå åt åen, om Gustaf Forssberg, som hon älven bjudit penningar, ej dermed tege; hvartill kommer att bennes förebärande, det hon ville anvånda arseniken till uttagande af fläckar ur en klådning, påtagligen varit falskt; och alt de, som ätitaf den tillagade spenaten, blifvit sjuka samt pigan Forssberg och kontrollören Ekvall, på sätt obduktionsprotokollen och läkarebevisen upplysa, aflidit af arsenikförgilning, utan alt utransakas kunnat, det någon annan på Åttorp än Sofi innehaft sådant vilt. Sosi Ekvall bar vål återkallat sin forberorde bekännelse och uppgilvit att fadren sig sjelf förgjort, genom hvilken beskyllning emot den flidne sadren häradsrätten anser att bon förvärrät sitt brott. Denna återkallelse och denna beskyllning har bon dock sedan återtagit, vidbhållit sin första bekännelse med tillägg: dels att bon, på det Maja S. Forssberg icke skulle röja hennes mordanslag mot fadren, äfven tagit M. S. Forssberg af daga medelst arseniks ströende å en henne gilven smörgås, dels att Sofis moder, fru Ekvall, afvetat och varit i råd med Sofi om båda mordgerningarna, dels ock nägra mindre vigtiga förändringar i första bekännelsen, men utan förändting i afseende på bevekelsegrunden för hennes brotisliga handlingar, och med bestridande af ett misstänkt olosligt sorhällande eemellan henne och fadren. släradsrätten anser alltså Sosi Ekvall genom egen utaf omständigbeterna styrkt bekännelse öfvertygad att hafva med gilt uppsåtligen afdagatagit ej mindre pigan M. S. Forssberg, än äfven sin fader, kontrollör Ekvall, och dömmer henne derföre, jemlikt 17 Kap. 4 2., 14 Kap. 4 3. Missgerningsbalken samt Kongl. Förordningen den 10:de Juni 1841, att, sig sjelf till straff och androm till varning, mista lifvet genom halshuggning. Angående Wilbelm Ekvall bar i alseende på åtalade sorgistningsbrotten förekommit, att ban, efter flyttningen tiil Attarp 41844, svurit på sadren för det denne varit snål, i bans frånvaro