den, att han önskade sadren vara undanröjd, samt aft Wilhelm under sadrens sista sjukdom ej allenast med liknöjdhet och lättsinne om honom sig utlåtit, utan äfven skrattat åt de al sörgistningen orsakade verkningar; och ehuru det synes som om Wilhelm, derest ban varit medvetande af eller delaktig i förgilftningsförsöken, snarare bort innehålla med dylika uttryck än genom öppet uttalande deraf draga misstankan ät sig, och att bans uppförande, såsom en följd af dåliga sällskaper och saknad uppfostran, mera villnar om ett ytterligt lättsinne, än det ådagalägger öfverlagda och lömska mordanslag, som maste förutsättas för ett länge ölvertänkt, först misslyckadt och derelter slutligen fullbordadt sadermord, så gifva dock dessa uttryck, mycken anledning till misstanka emot Wilhelm Ekvall, likasom hans omvitunade yttrande, ester det ransakningen i målet blifvit börjad, till vittpet Nyman: att om Hedda Thorman åtoge sig, att bon lagt gift i mjölkbaljan, så ginge det nog bra, och inför rätta: att modren uttänkt berättelsen om gilts läggande uti berörde balja: hvartill ock kommer Hedda Thormans uppgift om Wilhelms delaktighet i morden, enligt den bekännelse, hon en gång afgilvit, men återkallat; dock enär bevis, att Wilhelm begått mordet å fadren, icke förekommit, än mindre att ban föröfvat det i och för nämnde mords utförande å M. S. Forssberg jemvål verkställda, och Wilhelm Ekvall också förnekat berättelsen om hans delaktighet deri, afgifven af Hedda Thjorman, med bvitken han eljest erkänt sig hafva plågat ett nära och köttsligt umgänge, varder ban förklarad icke kunna s håsällas för mordet å sadren, kontrollör Ekvall, och frikänd för åtalet att bafva mördat eller haft del i wordet å pigan M. S. Forssberg; hvaremot Wilhelm Ekvall, som otvunget bekänt, att han om föräldrarna i deras frånvaro fällt smädeord, att han med pigan Thorman föröfvat lönskaläge och att ban af hastighet svurit, förklaras saker till ansvar dels för föräldrarnas smådande i deras frånvaro, dels enligt 3 kap. 4 2, 55 kap., 4 2, och 55 kap. 5 2Missgerningsbalken samt Kongl. förordn. den 48:de Nov. 4741; men som ban derjemte är tilltalad för fylleri och oanständigt uppsorande i Habo sockens hyrka, under der påstaende gudstjenst, så sorvisas ban att för samma hrolt vid Wartofta bäradsrätt undergå vidare ransakning, derefter han kommer att för alla sina förseelser på en gång dommas vid den domstol, der han sist lagsordes. Hvad ändteligen enkefru Hedda Ekvall, född Pahl, angår, så har flere anledningar till hennes delaktighet i mannens mördande förekommit, derigenom att hon dels synes att hafva genom föregifvande att sjelf ansvara för hvad som tilldroge sig i hennes kök vid matlagningen, sökt förekomma den af läkaren, sedermera aflnorda vittnet, herr doktor Sköldberg, nödiga ansedda och anställda undersökning i kokkärl m. m. efter gift, dels varit synnerligen likgiltig att upptäcka sin mans mördare, dels förtegat vid de af vederbörande hållne undersökningar och gjorda efterfrågningar, angående mannens dodssätt, flere de vigtigaste omständigheter, i fall eljest de varit sanna, hvilka bon emellerlid sedermera uppgifvit, sasom att bon befunnit någet som liknade gift i en mjölkbalja i köket, der den misstänkta spenaten at hennes man tillagades, dels osannsärdigt och sig sjelf motsägande uppgifvit i fråga om dödsorsaken, att hon och hennes man, under hans sjukdom, icke alls talade om spenaten, ehuru hon sedermera, i anledning af herr doktor Sköldbergs vittnesmål, att Ehvall under sin sjukdom uppgifvit, att han fatt giftet uti spenaten, vidgått mannens yttrande derom så fallit, att han icke ätit annat än spenat den dagen, dels ådagalagt en viss beräkning att ställa sig oskyldig, bvarunder hon likvål råkat i PR iii.. A4 F BODODaO ——2—