INSÄNDLT. . Uti vårt samhälle torde det vara mången, som ned interesse skall genomläsa följande öfversättning af en uppsats angående tiggeriets utrotanle och sorebyggandet af brott bland de yngre nedlemmarne af det uppvexande slågtet. Originalet igensinnes uti ett nummer al Chambers journal, en hogst nyttig och interessant tidskrift, som u gisves uti Edinburgh. Berättelsen om den sullkomliga sramgången af de deri anförda medel, som under de senaste 4 åren användts vii Aberdeen för att åstadkomma ett så önskvärdt ändamal, har soranledt, att man sistl. vär uti Edinburgh antagit samma system. Berättelsen lyder som följer : EA besök i Aberdeens arbetsskolor. För någon liten tid sedan sor jag, en morgonstund, öfver Firth of Forth, stadd på en resa norrut, den der redan länge varit patänkt såsom något, hvilket borde ske sorr eller sednare. Det var en mission på eget bevag, till Aberdeen, i ändamal att göra bekantskap med en klass af de ansprakslosa inrättningar , denna stad eger. All i elt ruskigt Odobervåler företaga en bundra (engelska) mils resa, endast for alt se två eller tre fattigskolor , kan törbända synas vidunderligt ; men intet, som är al verklig nytta, kan kallas helt och ballet lojligt. Skolorna, som skulle undersokas, ehuru till laget undangomda midt i det inre af en aslägsen stad i rikets norra del, hade uti de af föreständaren öfver de skottska fängelserna afLilne interessanta berättelserne, blifvit mer än en gång omtalte, ej allenast såsom högst förtjenstfulla i och for sig, utan ock såsom inrättningar, de der elter all sannolikhet skulle befinnas vara af bögsta nyua, om de bletve sa allmänt kände som de förtjente att vara. Det är saledes på lärden div som jag befinner mig. Efter att halva passerat Firth of Forth och Tay, återstod för mig änvu en ling, icke just nojsam ridt; men behaget al ett par dagars dröjsmål ochanjuten gästfrihet hos gamle Bonaccord, ersatte mer ån tillräckligt resans omak, några regndagar inberähnade Innan jag likväl yttrar nagot om sjelfva föremålen för min undersökning, maste jag vidröra ett ganska anmårkningsvärdt och alltsor beklagligt sorhallande. som vidläder alla vara stora slåder, nemligen: mångden af laltiga, trasiga. barn, hemoch scräldralosa vandrare, som det tyckes, hvilka, lie oskåliga djur, stryka hring gatorna och ligga om en brodbit, eller, då den förbigående är hurtre klädd, om den kärare gasvan af en hall penny. Mot dessa bytingar ligger polisen i el ständigt, men sruktlost krig. på de icke precist öfverträda nägon laga föreskrift, har ock hgen svärt för att behandla dem hardt. Foras ce ull domaren och anklagas för tizgeri, äro de genast till hands med svaret: att det skedde emedan de ingenting hade alt äta. Går mar vidare i undersokningen, så visar det sig hmske, att soräldrarne aro försänkte i djupaste uelhet, eller ha de mabända till den grad förorat sinnet för det tillborliga, att de, utan afsende på hvad utvågar de än kunna hafva, icke anse som förnedring att dagligen sända ut sim barn for att på gatorna insamla en tillfällig ukomst. Bestört och till en viss del bekymral öfver dessa uppsäckter, låter domaren den anklagade gå. Polisen, som känner nörmaste lojden hraf, sortsar att ha öga på den anklagales framsteg, och ringa skarpsyntbet fordras å dess sida för att varseblilva, att barn af 8—9 är, hvilka dag ut och dag in skickas utför att tigga sitt bröd, lörvärsva sig vana vid it uppstudsigt lösdrilveri, som gör dem oduglga till all slags ihärdigt arbete samt att de, om ej! genom jett underverk, icke kunna unga att bli inrotade och ryktbara ljusAm ba I An O hunnit fill FA -— — — 88