Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1846, sida 1

ett fartyg, ösversara till andra sidan af jordklotet, måste man väl fråga sig, om skulden till detta, för de flesta troligen olyckliga, beslut bör sökas hos dem sjelsve, eller i allmänna sorhallanden, och om sramkallandet af så förtviflade beslut hos individerna, i ett land, der ännu folk, förmögenhet och arbetskraft så väl beböfvas och så förmånligt borde kunna användas, kan vara annat än till allmän skada och till vanära för den tid och de maktegande, hvilka med liknöjdhet åse förhållandet, utan alt göra det ringaste för dess afbjelpande. Det är intet tvilvel underkastadt, att skulden till dessa tilltagande utvandringar mera är att söka i vär arbetande befolknings bekymmersamma, oftia, osäkra, och emot de andra folkklassernas vanlottade ställning, än i de religionssorvillelser, som man si gerna vill låta päskina såsom hulvudorsak. Aldrig hade en sådan man, som Eric Jansson, kunnat förvilla en svensk menighet med sitt vämjeliga och vidskepliga föregilvande af apostlauppdrag, om ej andliga och verldsliga myndigheter genom sina grundlagsvidriga förföljelser mot det så kallade låserwet gjort martyr-rolen så hänförande och gilvit anledning ät allmogen att anse hindrandet af dess samvetsstihet såsom ett förebud, att man snart ville inkräkta äfven på dess borgerliga frihet. Eller bar man ej sett, huru försoken all inskränka den sednare gätt i bredd med de godtychliga bindren for den förra? Så mäste t. ex. de norra orterna, känborare än de flesta andra Svenska trakter, röna obilligheten af att nyodlingar skattläggas lör alt underkastas gammal grundshatt, rotering, m. fl. onera, samt alt man under hvarjehanda förevänningar söker tillintetgora landthandeln; att ej lala om de allmänna svärigheter, emot hvilka landtmännen och arbetsklassen i hela landet hasfva att kämpa, men som tyngre mäste kännas der, hvarest klimat och jordmån äro ofördelaktigare, än i det sydligare Sverige. Och bvad bar man gjort, byad gör man, för att under detta timliga bekymmer uppråtthälla folkets andliga bildning? Jo, man lemnar det att bpundsas och sordomas af ett presterskap, som befaller att tro på hvad det sjelf ej i ordets hela betydelse kan tro, och som, oförmögel att ingjuta öfvertygelse i tvillande sinnen, under sorgloshet för upplysningens sak, mest tånker på sina privata angelägenheter samt icke en gång skyr alt påkalla polismakt och vald till biträde vid dess heliga missionskall? Huru skall väl genom en sådan behandling olvanifrän massan af folket kunna lyfta sig till nagon upplystare åskådning af sitt eget religiosa och moraliska inre, eller känna sinnesfrid, belätenhet med sin lott, och glädje af samhällslifvets vexlande sordelar och pligter? Omöjligt! Vantrefuad, missbelåtenhet, sarhågor, lidanden skola förstora sordomars och vidskepelses onda, och sannerligen icke de sämsta, icke de armaste, icke de enlaldigaste välja heldre utvägen att ölvergifva ett sädernesland, som endast lemnar dem ät de bögre klasserpas godtycke och med myndigheternas bifall ät den okunniga hopens spe och olvervald. Först då dessa utvandringar af arbetsföre, slojdskichlige, slitige och ordentlige Svenske män gå Så långt, att saknaden af deras händer skall låta sig mäktigt kännas i det solksattiga landet, och det allmänna påtagligen skädar förlusten af deras omtanka och näringstlit; först då komma väl äfven de, som nu tycka, att några tusende samiljer mer eller mindre ingenting betyda, att inse hela oklokheten och orättvisan i de af polismakten begångna olagligheterna och öfverdrifterna, af de presterliga förföljelserna, och af de falska lagstiftnings-, förvaltningsoch beskattnings-principer, hvilka ytterst åro de rätta och sanna anledningarne, att vi nu se så många eljest treslige, idoge ock bergade Svenska familjer söka ett annat sådernesland. x K