Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1846, sida 1

1—— —————— —57 generaltullstyrelsen ändtligen kommit under fund med hans kompletta oduglighet till bestridande al den syssla, ban nu i öfver 3 år innebåft, bevisas af hans förflyttning till en så underordnad plats, som den vid Stockholms östra bevakningstull, der tjensten lika väl kunde skötas af en duglig och skrisäunnig vakimästare, som af en afskedad landshosding eller en öfverste i armceen.6) En besynnerlig ödets lek är det äfven alt just den tjensteman, som ölverste Ekenstam år 1841, genom sina intima relationer och sina förhållanden till det gamla systemet, slog ur brädet, nu blifvit utsedd alt intaga bans plats. I likhet med den store Linn tro vi på en Nemesis divina, och Gud nåde öfverste Ekenstam om han en gång skall uppskära allt, hvad han ulsått, så väl här som annorstädes! Blott ett ord till, innan vi afslute denna uppsats! Ustgötha Correspondenten har öppnat sina spalter för Medborgarens mot oss, till öfverste Ekenstams försvar, slungade strafsdomar. vi vilje icke bedoma de motiver, som söranledt denna tidnings annars ganska rättvisa och opartiska redaktion dertill. Af dess rätiskänsla fördre vi dock, att den i sin tidning uppiager en resumå äl hvad vi nu till vårt försvar tagit oss fribeten anföra och ådagalägga. Någon annan upprättelse begäre vi ej. Correspondentens yitrande, att våra mot öfverste Ekenstam esomoftast framställda anmärkningar hafva haft sitt ursprung från så oådla bevekelsegrunder, som lurendrejare-interesset, halve vi icke boklort, emedan vi äro ösvertygade, att det aldrig kunde vara hans innersta bjertans mening: Alla här ofvan åberopade dokurnenter, handlingar och bref besinna sig, dels i original och dels uti oflicielt vidimerade alskrifter, i våra händer samt stå till tjenst för hvar och en, som af dem skulle vilja taga en närmare kännedom. verkligen varit förhållandet, iro vi oss här ofvan, dels genom ossiciella dokumenler och dels genom öfverste Ehenslams egenhumdliga skrifbelser, hafva atill komplett evidens deducerat. Ilade öfverste Ehenstam, till sina underhafvandes förmån, velat begagna den moraliska rätt, som han egde; så hade han, oakladt ansökningarne ingingo 2:ne dagar för sent, uppsändl dem till generallullstyrelsen, faslat bem. styrelses uppmarksamhet på olikheten uf memorialets dalum och afgångsdagen, och sedan derom underrättat kustehefen; käpten Kuylensljerna samt insordrat hans sorklaring öfver dröjsmälet med handlingarnes afsändlinde. Ofversle Ekenstam hade åa handlat som en rättvis, en välvillig, en opartisk chef egnat och anstått: icke låtit de sökande lida för en försummelse, som kunde hafva blifvit begången antingen af kustehefen, eller af postkontoret. Alt ansökningstiden icke i generaltullstyrelsen utlopp förr, än den 6:te ktober, visste Herr E. mycket väl. äfvensom att fatalietiden skulle för de sökande gå förlorad, om handlingarne återremitterades; men det var just det, som han ville och önskade, på det alt hans protege skulle erhålla den sökta ljenslen. Berodde det af öfverste Ekenslam att slalla så tll; att ansökningarne intra fatalia kommo generallullstyrelsen tillhanda, så begick han en uppenbar orättvisa emot de sökande, när han, för att gynna en slågting, ökerremitterade handlingarne till den expedilion, der de i rallan tid blifvit inlemnade, kom de sökande att derigenom förlora salallerna, och på så sätt undertryckte deras rätt att få ansökningshandlingarne af vederbörande auktoritet granskade. Quod erat demonsbrandum. ) Det ligger någonting på en gång både ömelot och Jöbhot 35 AAT FTI. oo aa 9