Land a — En rr nn för hvilka formånnen uppgafvo, att guldet gätt förloradt för dem. Denna utsago var emellertid så föga trovärdig, och a andra sidan misstankan, att formännen slagit under sig pengarne, så stark, att de inmanades i häkte och eu brottmal-ransakuing inleddeemot dem. De sutto länge häktade, men vidbletvo hardnackadt sin första utsago; alla efterspaningar batade till ingenting och guidet var och blef förloradt. Sedan blefvo de begge formännen, da ransakningen icke bragt nagonting i dagen emot dem, tills vidare frikände, dock pa det sorgfälligaste observerade i deras handel och vandel. Detta oaktadt stod det dock på flera år ej till att finna ens det minsta bevis på deras brottslighet, ock man famlade säsow tilllörene uti mörkret. De begge bröderne, hvilkas formannarörelse genom deras laugsariga häkte rakat i förfall, lefde i sin födelseort af akerbrak. Dervid törblef saken i 9 ar. Först för nagra veckor sedan rigtades vederbörandes uppmärksamhet åter på bröderne Bergner, Det angats för polisen att de sökt att realisera sin egendom och vid anställde efterspaniugar befauns saken förhalla sig så. En de förre tormännen tullkomligt obekant polistjensteman visste under en diktad föresånning introducera sig hos bröderna B., umgicks dagligen med dem och vann eau aningom deras förtroende. Etter flera safänga försök, fick han dem slutligen att yppa för sig, att de ernade fly vill Amerika, emedan, sasotn de sade, den mis-tanta, som Uvilade på dem, förbittrade lifvet för dem i deras hemort. Men dervid lag, klavade de för sin förmente vän, fattades dem det aldranäådvrändiga-te, ett pass, hvilket, såsom de väl visste, man ej skulle lemaa dem, Polistjenstemannen svarade att ingenting vore lättare än att fa ett pass, bara man hade godt om pengar, och han skulle kunna inom ett par timmar förskaffa dem ett sadant. De intet endt anande brödernes tillgrepo med glädje denna utväg, tramburo en bundt lumpor, framtogo derur ev packe ka--aobligaftioner och inhändigade den törmente vännen i nöden 300 Thaler tör passet. Denna ofar-igtiga handling störtade dem i förderfvet. Poli-agenten asflägsnade -ig genast för att. sasom han sade, anskaffa posset. Ett par timmar derefter kom han tillbaka och medhade verkligen det begårda passet, som han gaf bröderne, för att desto lättare locka dem i tällan och fullständigt ötverbesdi-a dem. Men når de bittida på morgonen följande dag ville begifva sig ästad på sin långresa till frihetens förlotvade land, sågo de sig pöt-ligen omringade af gendarmer, som efter att nafva bakbundit händerna på dem, afförde dem till ortens fängelse. De hafva redan vid ett föregaende förhör aflagt en fullständig bekännelse om sitt brott. Guldet, som vid tillggeppets föröfvande nedgrätts i trakten af Wärzen uti konnngariket Sachsen, har med afdrag af det obetydliga som förskingrats. funnits hos brottskingarne, dock till en stor del förvexladt i kassa-obligationer. Bankiren i Hamburg, som ensam fick bära törlusten af tillgreppet. aterställes uu helt oförmodadt en summa penningar, hvilken han troligen gitvit för alltid förlorad. HERTIGINNAN AF MARLBoOROUGH , mot hvars skugga Scribe försyndat sig i ett glas vattenv, i det han padiktat benne eu frivol kärlek med för Masham , var den trognaste, men äfven den mest älskande maka. Hennes skönhet undgick icke det alldagliga Ödet att äfven så ofta smädas som firas. Swift och Pope hertiginnans berömda samtida, utgöto sina bittrasle satirer öfver heune, till hvilka hennes äregiriga och passionerade karakter lemnade tillräckliga anledningar. Om hjelten Marlborongh ingaf henne mera stolthet, åän kärlek, är vid hennes egendomlighet svårt att afgöra. Vid den berömda generalens död var hon redan 50 ar, men ända ettersträfvade flere män hennes hand, bland audra hertigen af Sommerset, som erhöll det vackra och förnuftiga svaret, alt hertiguman för sin framskridna alders skull funne opassande att ingå elt nytt gifte, men om ock alla rikens beherrskare anhölle om henne, gafve hon bonom uldrig en plats i det hjerta, som varit helgadt hertigen aut Narlborough. — Man berättar om hertiginnan en romantisk anekdot angaende det heroiska straff, hvilket hon en gång pålade sin gemal för något husligt uppträde. Han afgudade hennes sköna, langs. svarta, silkeslena hår, hon afklippte det i vredesmode och lade det med skadeglädje i hans förmak, i det hon gaf akt pa honom, när han gick igenom; men han visade intet tecken till rörelse, utan latsade, som om han ingenting sage. Förträtad deröfver ilade hertiginnan en stund senare att aterhemta sitt fruktlöst uppoftrade här, men det var försvunnet, och först lang tid efterät, sedan hertigen var död, fann hon det sorgfälligi bevaradt bland hans käraste klenoder; han hade aldrig skilt sig derifrån och hallit det heligt såsom en relik. Enkan berättade ofta denna historia för sin berömda vänninna Lady Mary Montague och smälte altid dervid i tarar Öfver sin gemals egna trotsighet och rörande kärlek. ;