Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1846, sida 1

— —————— hållande af en slags halfossiciel egenskap; synes af slutet, hvaruti försäkras, att detta troligen utgör den enda förändring, hvilken för närvarande, ej mindre de, båda första riksstånden, än Konungen, skola kunna förmås att medgilva. Detta vill med andra ord säga: att Konungen i Sverige skulle icke kunna medgisya upphålyande af sjellva dessa rikssländ, hvilka söndra, splittra, utarma och uttrötta del Svenska folket, sastän han sett och ser, hurn deras poliliska upphäfvande i Norrige och en på samhållets grund bildad national-representation giort den andra nation, ölver hvilken han regerar, nöjd, enig och kraftfull. Men hvarlöre skulle ban det ej? Jo, för att ännu mera, genom sammanslående af de nuvarande privilegierade stånden i ett enda hus, göra deras motstånd mot gemensamma rätligheter och skyldigheter sor hela solket ännu vida starkare och kraftfullare. Hvem kan ej inse, att denna första profbit af den fina väfnad , som justitiestatsministerns tal upprände till en ny florshufva ät Svenska. folket, är väl egnad att låta en se, huru den kommer att taga sig uti stycke. Dokt. Chr. Stenhammar , som beklagar sig öfver, att ej nog hastigt halva fått in en lång replik angående Halländska kyrkohemmanen i Aftonbladet, bar nu insort den i Posttidningen, förklarar deruti, att br Falkmans underdåniga berättelse öfver granskningeu af handlingar. i danska arkiverna icke gilver ringaste styrka åt den meningen, att kronan innehast egande rätten till kyrhobemmanen. Det kan man kalla alt hafva hunnit längt i kousten att tolka andras ord. KNra ord, med anledning af det nyligen hållna nykterhetsmötets i Stockholm, äro rätt förnuftiga. Otvilvelaktigt har motels förbandlingar snarare bidragit att försvaga tron på nykterhets-ifrarnes stränga satser, än att stärka förtroendet till deras läror. Man bör emedlertid hoppas, all ur den älven oförsigtiga striden likväl något godt skall utgå; ty allmänna omdömet skall deraf uppmanas, att emellan: öfverdrifterna söka upptäcka och värdera det sanna. Ett asvar till en insändare i Norrska tidningen Morgenbladeta, som på ett ganska opassande och, såsom det vill synas, ogrundadt sätt antastat grefve Gustaf Lovenhjelm och Baron v. Wabrendorff, i en artikel med rubrik: (gdesandten i Paris og Consulen i Åmsterdam, är ganska sträng, men, såsom det tyckes; rätivis emot den Norrske forsattaren. Man hade likväl bellre trott svaret böra finna en plats i det Norrska Morgenbladel, der artikeln stod, än i Svenska Postiidniagen 3 ty vi föreställe oss, att Morgenbladets redaktion, som i allmänhet visat ganska mycket redbarhet och sanningskärlek, aldrig vägrat att intaga detsamma, sedan den blifvit; : upply st om rätta förhållandet. Aftonbladets artikel om Striden mellan Geijer och Fryzxell får ett ökadt intresse, ju längre dess författare kommer in i granskningen af sjelfva de politiska principerna hos de begge stridande. Med en nästan obarmhertig konsequens visas det lösa och sväfvande i Fryxells satser ; och man stärkes af denna granskning i den tro, som utan tvifvel äfven föresväsvat allmänheten, att om ock Geijer kunnat falla in i ett eller annat misstag vid bedömandet af någon viss bistorisk periods karakterer, har han dock vida bättre än II:r F. uppfattat dess allmänna anda, och säkert med en högre, ädlare syftning, än denne sin motståndare, antydt maktens förvillelser och öfverdrilter. Hvad som i granskningen framstår rätt genialiskt, ehuru i sig sjell lika enkelt, som vanligen lösningen af hvarje invecklad gåta efteråt synes, det är den skillnad, som uppdrages af artikelns författare emellan de så kallade stånden? i vårt land, såsom Rikss täånd eller politiska korporationer, och såsom Näringsstånd, yrken, o. s. v. Det är sorblandniangen af dessa begrepp, som gjort så mycket ondt, så stor oreda, och som villar ännu i dag så många hufvuden, Sami