Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1846, sida 2

ENS ANEBD T. i En insändare har i N:o 48 af tidningen Medborgaren för sistl. Tisdag sökt att göra sig lustig öfver en till Red. af Handelstidningen insänd uppsats, med titel: En stor uppfinning, införd i sistbem. tidning Thorsdagen den d4:te i denna månad. Ålven på min antagonist synes den uti ifrågavarande uppsats omförmälta machinen hasva utofvat nagot infl tande, ehuru det tyckes hafva tillkommit under machinens overksamhetstillstand, alldenstund infällena äro stela som takisar, och leendet liknar ryckninarne i ansigtsmusklerne på ett lik, när det silles i beroring med en större volta-stapel. Hvad jag isynnernet al min antagonist får uppbåra sorebråelser för, är att min relation om den stora uppfinningen var för lång. Mitt svar på hans anmärkningar skall blilva så mycket kortare, och då torde jag kanske lättare kunna hoppas vinna hans tillzilt. Jag sorbigar fördenskull antazonistens qvickheter, ty de höra till det ohegripliga slaget, och håller mig till det, som han sagt sig yttra på fullt allvar, nemligen alt det ifrågavarande pumpverket gjort sin tjenst, då det utpumpat det vatten, som skulle bort. Denna uppgift är en uppenbar osanning. Om gratmachinen ensam blifvit använd till vallgrafvens uttommande, så bade denna troligen icke blifvit läns på ännu ett par månader, äfven om machinen hallits i full verksamhet både dag och natt. Det var just med de der sig dyrare fallande handpumparne, som grafven länsades. Under loppet al trenne veckor arbetade nemligen tvenne sadana dag och natt på grafvens uttömmande, och det var detta arbete, verkställdt af en talrik personal, som uträttade det storverk, som insändaren tillagt den skrattuppvåckande gråtmachinen. Dessa pumpar hade dock blifvit så skichligt maskerade, alt ganska manga iche visste af deras tillvaro, utan trodde, att det verkligen var den oförlikneliga macbinen, som befriat vallgrafven från dess vatten. IIOs dem var denna soreställning ganska sörlallig; men att insändaren äfven delat densamma, kan ej nrsäktas; ty han borde halfva underrättat sig om alla, med ämnet sammanhängande förhållanden, innan han satte sig ned att skrifva öfver detsamma och klandra en person, som uti ifrågavarande fall kunnat gå vida härdthändtare tillväga, än han gjorde. Det är väl dock icke första gången insändaren lörbisell saken, lör alt komma åt personen; lärer icke eller blifva den sista. Nå ja! trahi tsua quemque voluptas: hvar och en bar sin käpphåst här i verlden, och Naturam furca si pellas ex, kommer hon dog tillbage den Hex. ö) A nr