TO Å e h kBr 40 åt d.. Medborgaren har i förrgår ånvo varit sramme och sökt gjuta helande balsam i öfversle Ekenstams sår. Vi besare dock, att dermed varder lika litet uträttadt, som om Medb. toge sig före, alt med opodeldoc inanida en spetålsk. En sak får man dock af Medborgarens? lilla apologi lira, nemiigen den, att osverste E., af Medborgaren personilierad såsom sinnesråheten, med ett dämoniskt grin tömt den personliga hämndens och bitterbetens pokal ända till dräggen. Någon annan rimlig mening kan man icke få af ifrågavarande tirad; ty bar llandelslidningen för H:r öfversten ifyllt en sådan der pokal (hvilket vi dock ej medgilve) så larer dess Red. väl icke hafva varit så oklok att sjelf tömma densamma. — Hvad den der uraktläftna reningen beträffar, så kunne vi glädja vår ärade medbroder med, att den o fördröjligen skall komma att ega rum. Vvissetligen halve vi haft åtskilliga skrupler, att just nu, i samma vesva, som olverste Ekenstam från en ansedd distiiktehefsplats måste nedstiga till en underordnad inspektorsbefattning, öka hans syndaborda med nya gravamina; men Medborgarens sista påstotning i detta sall bar undanrojt alla dessa våra betänkligheter. Medborgaren skall få se, hvad dess ofta åberopade olficiella documenter? duga till. Det är icke vårt sel, om saken får en helt annan utgång, än som Medborgaren föreställt sig densamma skola erhålla; icke eller är det var skuld om allmänheten då i Medborgarens laänga oron hviskar den bekanta tiraden: Tu las voulu, George Dandin!