Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1846, sida 1

vaf missöden tll en bitter och exalterad opposition hänsorde enskilte mannen; jag beklasade , att han såg allt oredigt för bara skimmer shull, under det han omkade wig, för det jag sög allt mörkt: och på detta sätt hade äfven jag snart kommit ifrån min soresals alt blott hälla mig till sak, om jag ej bättre aktat mig. Jag teg, men omöjligt kunde jag dölja för mig, att Dagligt Allehanda allt mer dvaldes under inslytelse af redaktorens enskildta forhällaaden. Han trodde kanhända, att mina tankar hade sitt ursprung från en lika grumlig källa som hans. Jag hade stundom förut hört omtalas: att jag blandade för mycket galla i mitt bläick, och det just under de tider, då jag, med uppoftring af allt, arbetade sor ett mal, som likväl var lika redligt menadt för hög och låg. Om jag nu återfann samma rancune i Allehanda, var det väl ursäktligt, att jag deraf slöt, att äfven det bemtade sina från rännilarna utur samma källa, visserligen hvarken direkt, eller ens tjenstepligtigt; men så der iadirekt, till följd af vissa förhållanden, som ändå ingen kan lösgöra sig ifrån, utan en högst sällsynt karaktersfastbet och framför allt ett säkert, eget omdöme; ty af tusende äro få oberoende af sin omgilning, sina lefnadsomständigheter, sitt verksamhets-sält. betta sistnämnda är i synnerhet sådant, att, med bästa vilja alt släcka sin kunskaps-törst ur de sanna principernas rena källa, man i det stället mäste göra det ur den konventionella, uppgrumlade. Så der ungefär betraktade jag Allehandas ställning; men ej anföll jag derföre dess redaktörs person; ej satte jag i fråga bans karakter; ej syftade jag på hans publicistiska heder. Visst icke! Jag tror ännu allt godt om honom; men jag befarar, all ban, som mången annan, möjligen icke kan vara vuxen de mera invecklade förbällanden, då elt folk bör lita mera på sig sjelf, än på alla maktens löften, försäkringar, ja, till och med började eftergifter. Om Svenska folket i denna stund befinner sig i denna belägenhet, eller om det blindt bör hoppas, derom kuuna meningarna vara delade. Ållehanda-redaktoren mi gerna antaga den sednare; jag försvarar den lorra. Men hvarsore skulle vi icke kunna utfora menings-striden utan personligheter? Jag är säker, att hvarken ban med skäl kan tro mig om att vilja råda det till att förtvifla; likasom jag ej misstror honom åsysta, att det skulle uppoffra sin frihet. Men emellan dessa y:terligheter ligger ett stort fält, der olyckor, bekymmer och allmän ofärd lika lätt kunna uppsti, som trefnad, förnöjsamhet och lycka, om ej sörsislighet, sträng laglydnad och omsesidigt sortroende räda. Imellertid kan Allehandas redaktör säkert icke emol rena sanningen förneka, att han uu en lhog tid predikat hoppet och tron, så pass, att han troligen hört, huru man allmänt. undrat på öfverdriften deraf, under det att ban, på ett for mangen temligen oförklarligt sätt, uti nägra få saksorhallanden och i ett par personliga afseenden, visat ett starkt humor. Det var under iaketagandet af detta sörhallande, som jag med förundran, den 22:dra April. i Allehanda läste soljande: Landsortspressen börjar att visa en allt mer och mer missnöjd och oppositionel sysionomi och fordrar allt mer och mer högljudt, att Regeringen, mer än som skett, skall framträda i en deciderad ställning och med öppet visir. Vi sorbigå här de beryktade till Götheborgs llandels-Tidning aflåtua korrespondentartiklarne från Stockholm, hvilka egentligen äro utmärkta för sin sanslösa bitterhet, likaså mycket, som för sin loslighet och siua tomma fraser; men sordringarne på ett mera bestämdt system och mindre undseende för de aristokratiska och konservativa iutressena, framträda äfven i blad, t. ex. Jönköpings Bladet, Najaden, Östgötha Korrespondenten , Barometern Åe., hvilka äro redigerade af personer med både förstånd och talang och som i det hela äro upprigtigt till