Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1846, sida 1

en gång egt de så garantier, det har qvar i verkligheten: ty de skenbara åro ännu de slesta. Skildringen af dessa sorhällanden borde vara mera utförd, men tid och utrymme tillåta för ögonblicket endast detta utkast: Under hela denna lid, sedan en ny grundlag hyllade offentligheten, och flyttade den politiska diskussionen ifrån hvishningarnes omräde till tidnings-spalterna, har det väl någonsin saknats lostalare, beskedliggorare, medlare, eller har det ej alltid sunnits folk och tidningar, som baft till uppdrag att, direkt och indirekt, anfalla, nedsätta och svärta dem, som vägat misstro, ogilla eller blotta maktens syften ? Har man ej under första periodea sett en Grevesminblen, ifrån att fora frihetens språk, blifva maklens undergilne tjenare? Har män ej under den andra sett Allmänna JoOUurnalen, under skenet af den uppriktigasle medborgerlighet, framlisma godtyckets läror; och en hel legion af ölvertalade eller öfvertygade tidningar efter hvarandra antasta, beljuga och nedsmutsa frihetens uppriktiga vävner, landets utmärktare medborgare? Kan man väl säga, att alla dessa gjorde deita af egennytta, eller att de voro direkte besoldade? Visst ickel Många voro blott indirekte i beröring med systemets medelpunkt; en och annan blott fästad genom sorespeglingar och löften och litet nådebevisning. Men nog af den allmänna uppmärksamheten aflleddes, de verkande personligheterna gjordes wisstänkta för enskild bitterhet, enskilda afsigter, förräderi mot Konung och land. Hvad man dervid vann, det har dock visat sig. 1850-talet utvecklade hos nationen, midt under alla dessa maktens ytterliga bemödanden , den största missbeläåtenbet, som Svenska samhällets bistoria på länga tider vet alt omtala med dess regering; och det var blott genom det aldrig af den sidan uppskattade, men dock för hvarje rättskaffens man tydliga förbåltandet, att motståndet aldrig hyste personligt hat, eller tanka på personlig hämnd, som kalastropber uteblefsvo, hvilka eljest i hvarje annat folks hålder blifvit följden af så många sorgåtna pligter, så manga svikna lösten. Dessa sjals-synder sunnos blott till i maktens egen inbillning. be funnos icke i solkvännernas ädla hjertan. Men om man nu skulle besara att se samma drama åter uppsort; om man, sor att undvika det, icke vill lata sig lnbiilas, att allt är guld, som glimmar; om man fordrar erkånnaude af de principer, som endast kunna befordra samhällets sauna väl, och för hvilka folkets opinion numera allmänt förklarat sig; om man yrkar på rask handling i samma mån, som bebolven äro trängande, länkesätten mogna, lostena gamla och sakerna utredda: är då detta Vatt se allt ting morke, eler att drisva en bitter och exalterad opposition. Eller månne man ej snarare i denna beskyllning skulle kunna med skäl säga sig igenhänna salig Grauskarens språk för 20 år sedan? Och lvilken publicistisk heder kan väl behölva dylika motbeskyllningar, för att asskudda sig den mabända vrättvisa beskyllningen, att, for att tillfredsställa några retaioners önskningar , eller söka aflägsna obehagen af några misstag, hafva visat litet dubbelbet, nemligen ölverseende, då det gäller sak och principer, och opposition da det blott gäller vissa personligheler. — hå —— — Lord John Russels och Sir Robert