sig så väldiga resultat. Under hela loppet af debatterna voro derföre protektionisterne i dubbelt hänseende ministerens motstindare, för det första såsom spanmals-monopolets sorsäktare, och för det andra, emedan de förmenade sig vara drågne vid näsan; Sir Robert Peel och hans omedelbare anhängare sågo sig fortfarande nödsakade att göra front åt båda dessa håll, och de liberale voro i grunden blotta åskådare af kampen, dock med medvetande, att det skulle blilva de, som på sistone gålvo utslag i saken. Såsom till foljd häraf lätt kan förklaras, voro protektionisternes tal under den långvariga debatten för det mesta uppfyllda af bäftig och bitter polemik, de ministerielle Underhus-medlemmarnes sammansatte af en sorgsällig slutkonst, de liberales slutligen lugna, om ock uppvärmde af sjelfmedvetandet om den genom ihärdigbet öfver fordomar och partihat tillkämpade segern. I synnerhet karakterisera sig på detta vis trenne de olika partiernes koryfter, herr dIsraeli, Lord John Russel och Sir Robert Peel, och det torde ej vara utur vägen alt reproducera något ur de begge siste. Lord John Russels var icke så mycket en argumentering till fördel för spanmålsbillen, som fastmera ett, om man så får säga, graltal öfver det shkallade konservativa partiet. äben bedervärde medlemmen för Shrewsbury (dlsraelija, sade lorden mot slutet af sitt föredrag, bar slutat sitt tal med en beråttelse öfver det sätt och vis, hvarpå den hedervärde herren midt emot (Sir Robert Peel) och hans kolleger kommit till magten och buru densamme öfvergilvit grundsatser, tills hvilka sban förr bekände sig. Hvad detta ämne beträffar, kan jag icke nu bekänna mig till den menihg, att skulden endast och allenast är att påbörda den hedervärde herren och hans kolleger. Jag tror, att en del af skulden tillkommer, dem, hvilka så mänga är varit bans anbängare. (khilall.) Jag är visserligen af den mening, att, om den hedervärde berren nu uppträder för att sörklara, alt skyddstulls-systemet, hvars fötfäktare ban så länge varit, är en orättvisa, under det ban för 4 är tillbaka, då han befann sig i oppositionens leder, har förklarat en af dåvarande minisstere föreslagen, på motsatta principer grundad åtgärd likaledes för en oråltvisa, ban afligger vittnesbörd om bristande vishet uti sina förra åsigter öfver politiska umnen. Men om jag tager i öfvervägande, hvad 4844 ärs parti varit, så kan jag icke böra till dem, hvilka beklaga den söndersprängning, som af delsamma ägt rum. (Bifall och löje.) Jag vill öppet bekänna, att enligt min åsigt låg en medfödd svaghet förborgad uti det stora konservativa parti, som 4844 kom till styret. bess disciplin var beundransvärd, dess maschineri för parlamentsvalen utomordentligt väl organiseradt, det besatt på alla val-tribuner kandidater, bvilka, om jag så lår lof att säga, voro abene nati, bene vestiti, mediocriler doctia (loje), och desse herrar besutto mänga partli-salirop, hvilka de vid valen lunno vara af ett utomordentligt värde, utan att de särdeles behosde taga sin egen uppsinningsförmåga 1 anspråk. (Hör! Hör !) Då gass det fabeln om Lichlield-bouse fördraget; en annan fabel, hvilken försäkrade, att herr Oconnell fullkomligt beherrskade Whig-partiet; och åtskilliga andza uppfinningar, som, vittnande om en särdeles inbillningskraft hos dem, hvilka till sin stora sordel begagnade sig af desamma , småningom reducerade Vlig-ministerens majoriteter till minimum. På samma lid gass det stora talare och stora partiledare i begge parlamentshusen , folk af hvarje grad i samhället. ber stod deruppe hertigen al Wellington, den der visserligen hade ett stort rykte och dernere, med lika stor om ock mindre betydande tjenstvillighet, Carlton-klubbens budspringare Löje). Men en sak gals det dock, som selades detta stora konservativa parti, , v . . nan . 2 rvrt gA tCUAAAnnneca OHHAAAS 1