Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1846, sida 1

— — —— Tmn— ov MMMM VV ——— —ö—ä — -----— —ä— ——————— ?—ö—T— ———— — —— —— — — ——— enda add-seldorsares bredvid alla dem; som bildats i parisiska atellerer, och att den sransyska chansonetten i Sverige ligger på alla hlaver, medan den tyska visan endast lesver ett svagt och aftynande lis i studenternes körer. Man vördar Beethoven, man alvudär Mozart , men man sjunger — 4uber. Också detta är ett factum, som vi blott Citera). Pet torde af det ansorda vara ådagalagdt, hurusom en hos folket djupt rotad hemlig dragning till det fransyska elementet alltid i Sverige mägtigt motarbetat germanismens paträngdhet, och furusom denna sednare nunsera kan anses sa fullkomligt tillbakaisad; att åtminstone en sormlig invasion af tysk kultur, sadan som visst sangviniskt solk fruktar för Danmark, aldrig i Sverige later sig tänka. Sverige kan icke förlyskas, detta är något, som vi änhälla mate få valla som en trosartikel. kan den svenska kulturen iche halla sig uppe och u veckla slig på egen hand, eller som en sbandinavisk i förening med de beslägtade rihkenas, — och det är dock på denna skandinavis a kultur di sro, en kultur på nordisk grund, som icke längre skall lefva i det europeiska förbundet som en blott tärande medlem, men som en närande, hvilken också bar något alt bidraga med till den stora verldskulturen, — i sadant fall skulle Sverige kunna bli fransyskt, men det kunde aldrig blifva tyskt. Vi yttrade i begynnelsen ett ord om de flera trostegrunder, som vi ansago redan vara förhanden till styrkande af deras mod och ölvertygelse, hvilka ännu i vär tid horas sortvilla om sannolikheten af en sjeltständig franvid for Skändinavien och föreställa sig sos erlandet såsotil ett af. oblida nornor koradt ofser för germaniemen. vi tro, alt ev sadan lislig och stark tröstegrund verkligen mätte innefattas uti hvad bår i det föregående har blifvit lagdt för en dag, rorande den svenska odllagens fransyska och i ock med detsamma afgjordt antityska riktning. Den svenska kulturev och hbela solkkarakleren erbjuda i detta sall en, som det synes oss, så god bundssorvandt, som trots nä gon; Danmark har här sor alla händelser en säker terräng att repliera på, såsom det heter i strategisk stil; ån mer, det har här en god arsenal, om det förstar att begagna den. Ju närmare den svenska bildningen och litteraturen sorenar sig med den danska, desto svagare bli tyskeriets utsigter på andra sidan Eideru. Sverige har mychet att mottaza af Danmark; särdeles i fråga om litterär kultur, men Danmark har också utan tvifvel något att lana af fränden på andra sidan Sundet, och hvad som deraf må intaga ett icke ovigtigt rum, är en aldrig så liten smula af denna fransyska anda; som i alla tider så ypperligt befästat Svenskarne mot germanismen. Vi predika seke fransysk) Det torde här vara på sin plats att göra ännu en bemärkning, hvilken gåller den underurdnade rung, som sjelfva det tyska språket i sång och konversation innehar i Sverive, och hbilken lemnar en påfallande motsats till förhållandet dermed i Danmark. Det är en obestridlig sanning, att, oakiadt den släglskap. som eger rum mel: lan tyskan och svenskan, Frenskarne dock öfrerhufvud taget hafva långt svårare att till någon fullkomlighet tillegna sig det tyska språket, än till exempel det fransyska. Det är i Sverige temligen allmänt att höra ett godt parisiskt uttal, men deremot ligger det redan i det svenska talets musikaliska art någonting, som gör det för Svenshten ytterst motbjudande att efterlikna den tyska gultaJal-pronunliatiunen. Det yttrades för ettvår Sedan. i något tyskt blad, att Jenny Lind uttal tyske språket så skönt. att Tyskarne sjelfva kunde hafva åtskilligt att lära af henne. Della yttrande före: faller vid första påseende som en paradur, men det ligger dock onekligt något deri. Svenskarne hut ett förfärligt besvär för att kunnu ultala det tyska språket flytande. men när de en gång kommit så långt , uttala de det i alla fall — för vackert. Hos Jenny Lind gjorde en recensent detla af artighet till en förljenol, nen, tro mig,