Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1846, sida 1

jes tid exklusist herrskat på den svenska parnassen; den bade i detta afseende sin mission, och sedan denna var fulländad, hade den sjell icke annat att göra, än att i god ro ligga sig och do. Den dog också ganska riktigt, saknad och sorjd af fa, emedan den genom sina osverdreilter at ett alldeles motsatt ball mot den gamla fransyska litterära smaken gjort sig pa sistone en smula löjlig och osmaklig. Den bade varit nara att till och med bringa i misskredit sjellva det myckna goda och nerrliga i den tyska povösien. och salunda emot sin vilja ge anledulug till en verklig orättvisa. ÄIlisa: den dog i behaglig tid. beu gothiska skolan, som uppträdde tor att återkalla den svenska dikten och konsten på fosterländsk mark och att mana den tll sjelsständigbet och frihet, kan redan anses som ett uttryck af en brytning mot iyskeriet. Teyner, som aldrig varit nagon synnerlig vån al tyskdomen, gaf en ny impuls, hvilben balt sina langvariga och langvåga följder, och hvad man än ma kalla den skaldekonst, som sednare utvecklat sig i Sverige, kameleontsk, eklektisk, visst är att det tyska elementet deri mast draga sig tillbaka allt mer och mer, ordstaten, den mystiska tockenaktigheten, det auberschwangligae, och att man kan omsider hoppas i en icke aflägsen sramiid se fältet fullkombat rensadt).. Vid sidan af denna den nyaste poösien har i den sednare tiden uti Sverige utbildat sig en annan magtig och ytterst betydelsefull art al den skona litteraturen: Romanen. Om man nodvandigt vill anställa sammankdikningar, skulle man visserligen hos fru Carlän kunna upptacha en viss tysk wvidlyftighet och benägenhet ail gora mycket af smasaker, hos mamsell Bremer en synnerlig tillnärmelse till vissa fromma engelska förebilder, och så vidare, men, tagen cen bloce, soreter imellertid denna svenska romanlitteratur vida mer en sjalslorvandtskap med den fransyska, och genom hela den aldra nyaste så kallade tendensromanen, sådan som Almqvist, Wetterberhh, m. il. bearbetat den, genomgar uppenbarligen en så fransk anda, som man gerna kan tänka sig. Den sveoska dramatiska litteraturen har hittills varit så högst obetydligt odlad, att man nästan icke kan tala derom i detta fall. Också här har imedlertid den franska rigtningen hos folket tagit ut sin rätt, i så måtto, att den parisiska komedien nästan för sig uteslutande erosrat scenen. Raupach bar längesedan mast stryka på foten och Scribe har triumseratDet har också händt, att sjelfva Schiller på den svenska scenen mäst ge vika for Dumas eller Soulies dramer; vi vilja icke här ingå i nagon undersökning om med hvad rätt, sådant skett, men vi anföra ett faktum, som må gälla hvad det kan. Hvad konsten och den vetenskapliga sorshningen beträffar, så äro de till sin innersta natur kosmopoliter, och det är icke så lätt alt här bestämma någon sig företrädesvis framträngande ristning. Skulle man dock af sma särskilda yttre senomener åra rätt att sluta till en allmän bojelse på djupet af det svenska folket äfven härutinnan, så stå visserligen ganska många sådana till buds, och vi kunde till exempel nämna, att Sveriges yngre lärde och vetenskapsmän på sina utslygter ur boet nästan uteslutande söka Frankrike som siltt mål; att den svenska målarskolan ännu till i dag icke räknat en ) Vi hasta att bemöta ett möjligt inkast, som gåller de efterbildningur efter Heine, Herwegh med flera, som i den aldra sista tiden fåretett sig inom den svenska poesien. Det är sunnt, att denna Heine-Herueghska politiska poesi icke saknat sin efterlelang i Sverige; men man torde dervid godhetsfullt bemärka. att sjelfva denna poesi, ehuru talande tyskt språles dock i själ och hjerta är fullkomligt fransysk; upnammad af franska idscer, och till och med till stor del utgdende direkte från Paris. Den beskyllning man kunde göra till exempel mot Talis Qualis, att alltför mycket luta till det tyska hället, kommer alltså egentligen blott att gdlla det