till slut, huru förtäckt det än ma ske, mäste blifva: nej, den skall aldrig införäs.? benna öppna förklaring, ålfven emot de relormer, som egentligen röra folkets näringslif, och hvilka icke, i likhet med representations-srågan, sasom blott vidrörande för folkets massa mindre klart sramstaende samhällssorhallanden, så lätt undfalla dess uppmärksamhet, är i sanning ända mera betydelsefull. Man måste vid läsningen deraf ovilkorligen ledas till den tankan, att iälven i den saken , uppskofspolitiken torde komma reaktionen till bjelp; och att således i detta olseende vi kanske skola få qvarsta, med nagra obetydliga, mera skenbara än verkliga sorbättringar, i samma brydsamma och utmattande ställning, som hitintils. Den sistnämnde artikeln utvisar dessutom en osorsynthet utan like i osanna framställningar och ogrundade beskyllningar mot den liberala pressen. bet säges, all den samkat sorl öfver detta ämne ; att den pockat på sakens snara algorande; att den föga bemödat sig att utreda saken ; att den sökt göra den till partifråga ) behandlat sina motständare med orättvisa? och Regerinzen med vanlig ofversittare-ton ; alt den botat konseljen med sitt alsall och förlusien af sitt beskydd, om sragan ej alfgöres den till behag? , o. s. v., hvilket allt säges våcka billig harm hos en hvar, som nitalskar lor tankens frihet och för konungamaktens lagliga oberoeude. bet är på detta sålt, som Postiidniogen vill se de olika opinionerna om denna och andra frågor diskuterade och sorsonade! — År det ej ädelt? är det ej passande for ett regeringens ossiciella blad? kan icke enhvar, som soljt de utredningar al saken, som pressen meddelat, de bevis den utur andra länders sorhallanden lemnat, de fakta om ställningen inom oss sjelfva, som den framdrasit i ljuset, sjelf inse hela obefogenheten af dessa anklagelser, samt osannsärdigheten, lomskheten i dessa tillmälen? Och hvad skall väl omdomet blifva ölver detta det olsiciella bladets stridssått, under Regeringens neutrala tyste nad? Skall man ej tro, att det gillas, att de orällvisa domarne äro Regeringen sjelf behaglige, alt den med välbehag ser genom dylika vrängda framställningar uppmärksambeten afledd fran hufvudfragorna till den enskilta tiduingspolemiken? Man måste verkligen beklaga den blindhet, som ett sådant för det sanna och rätta tlikgiltist förfarande utvisar. Man skall söka att bortvränga dessa billiga tvifvel, genom pastaendet art Posttidningen icke är Regeringens organ, icke far del af dess sylten och tankar; icke gillas eller gynnas af den. Men om det ock kan lyckas att gifva ett utseende af sannolikhet åt dessa undskyllande uppgifter, om det till och med skulle kunna tros, att allt materielt understöd vore Posttidniogen undandraget, att dömma af den njugghet, med hvilken de lägre, i den arbetande bitradena allonas, o. s. v.; Så är det likväl ganska allmånt bokant, alt tidningen är organ for en hop bogre och lågre tjenstemän, hvilka dels stå i beroring med vederboraade, dels visas gunst och forunnas enskilta förmåner. Skall da detta älven icke sa bevisa, alt dessas, ombedda eller oombedda, förehafvanden ses med välbehag och möjligen ingar i en verklig plan? Alminstone synes allmänheten alltmer blifva benägen att misstro sakernas närvarande ställning. Man frågar, med oroliga blickar omkring sig och framåt, huru det i verkligheten star till med regeringens syftning , och frågan besvaras ej mera med något gladt hopp; på sin böjd afböjes svaret med åberopandet; att ännu detta årets förberedande arbeten måste afvaktas; men huru mycket af dessa äro egnade att lugna sinnena, derom äro tankarne äfven mycket delade. Jag torde snart blifva i tillfälle att derom meddela ålskilligt, sour beklagligtvis icke är synnerligen lofvande.