hö dant andligt commercium? frukta någon väda sor sin sjelsständighet. Men vi vilja påpeka ett enda förhållande, som redan esisterar, och al hvilket det. synes oss, att någon tröst i närvarande alseende, — striden mot germanisationen, — erbjuder sig redan i detta ögonblick för de tvifvelsamme och nerfsvage. Detta förhållande rörer arten och lynnet af den svenska bildningen, sådan den under tidernas gång utvecklat och stadgat sig. Då vi bär tala om svensk kultur, fordra vi ingalunda, alt man dervid må tänka sig en, som skulle, mer än i Danmark är tillfället, ha utbildat sig srån gammalnordisk rot med sträng konseqvens och med fullt karakteristiska drag; den är tvärtom, den likasom dess slägtförvandter, en temligen hybridisk, den är produkten al många och särdeles olikartade elementer. Det kan icke nekas att tyskeriet också der spelat en stor roll Sverge har, som man känner, haft alt genomgå följderna af mer än en tysk invasion. Tyska dynastier hafva bragt med sig tyskt språk, tyska seder och institutioner. Når man genombläddrar Sverges historia och blott i ett öfverslag sammanfattar hvad detta land utslatt under tyskt herravälde, under Albrechts garpar, Erik d. 15:des pomerinkare, hans esterloljare Curistossers båjerska libertiner, den oldenburgska Christians blodsugare, samt hvad det i en sednare tid nödgats hålla till godo under Fredriks af Hessen-Cassel och Adolph Fredriks af Holstein Gottorp mer eller mindre platt-tyska styrelse, förefaller det i sanning märkvärdigt, att icke hela riket småningom forvandlats till ett tyskt land, dess män till högtbestoslade Söhne Germauias, dess qvinnor till sentimentalt strumpstickande schöne Seelen, och dess språk till en tysk dialekt. Men det bar aldrig varit tyskeriet möjligt all i Sverige vinna fotfäste för längre tid. Det har alltid legat i Svenskens blod jag vet icke byad för en hemlig antipathi mot det germaniska bramarbaseriet, och då han icke inom sin egen närmaste perileri funnit tillräckliga bjelpmedel för att motarbeta dess påträngande inflytelse, har han med stor förkärlek kallat den fransyska odlingen till sin hjelp. Lika visst som det är, alt germanismen alltid i grunden egt något för Svensken motbjudande, lika afgjordt är det, alt ett slags idiosynkrasi eller magnelisk kraft sedan uräldriga tider fört det svenska solkets håg och sinne mot Frankrike, och då man kallat Svenskarne for nordens Fransmän, har man dermed funnit ett ord, som eger sin betydelse i mer än ett mode för dagen, i en hemlig rapport, i något af detta samma oförklarliga, men oemotståndliga, som utgör kärlekens natur. Ty det måste här uttryckligen bemärkas, att det ingalunda varit Gustaf den Tredjes eller franskt mönster inrättade hof eller en fransk åtts uppsättande på svenska tronen, som ensamt och allenast skapat detta franska element i den svenska bildningen. Det är klart och obestridligt, alt dessa tillfälligheter gjort något, till och med mycket; men det är också säkert, alt Gustaf utsådde sina frön i en god jord, hvilken långt förut varit mottaglig för det franska bruket. Redan under hans purt tyska foregångare, då Sverge eljest erhöll så mänga tyska inrättningar, alla sina tyska titulaturer, alla sina von, på sjelfva denna tid finner man likväl det fransyska språket herrskande i tal och skrift; hofmännen korresponderade på en elegant, nästan klassisk fransyska, och i böcker från den epoken märker man en sådan massa af med stolta latinska typer tryckta franska ord och bela sraser, alt den öfriga svenska texten, som då ännu trycktes med tyska bokstäfver, ni istan deraf trängdes tillbaka i skuggan. Alltså se vi redan bär tendensen klart uttalad, också i detta lilla; bildningen bade då redan tagit sitt bestämda parti: fransyskan tilläts taga hand om språket, och tyskan, den kungliga, den högvederbörliga tyskan fick åtnöja sig med — hokstälverna.. Få —— .-— — —— —— —— — — 4—c-— —— —