Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1846, sida 1

essante flyttfogel förtrogen med menniskan och trifves helst i hennes grannskap. Mähända att denna gästvänskap älven ger hans längtan en sörokad stycka, när han från Nilens varma stränder I sällskap med värens vindar återser vårt land. — I första dagarna af April voro hvilsipporna utslagna, och i en större trädgård sägo vi den 12:te April, jemte många ändra blommor; äfven blomstrande neglikor, hvilket allt tycktes bada en tidig vär. Ibland de stundom varaktigaste, men mindre angenäma reseiniryck, som resande få erfara, kan med skäl räknas det deficit, som derunder uppstär i kassan. Alt detta genom den förhöjda såjutslegan ökals, är allmänt bekant. Ehuru man på de gästgilvaregårdar, der entreprenörer fionas, erhaller skjuts på kortare tid, ån annars, aker man dock deremot längsammare, hvilket blir en naturlig följd al det ringare antal hästar, som ständigt måste anlitas. Ått detta förhallande blir märkbarare i samma mån, som liästarnes kraster härdt anlitas, maste äfven antagas såsom säkert, hvarigenom den resande ingen sordel har deraf, alt ban maste betala hälften mera nu, än sörr. Genom länsstyrelsens sorordning, att ej andre än de, som uppbadas från gästgifvaregardarne, få skjutsa, kan man ej tillgodonjuta den besparing, som genom beting skulle uppstå. Allinogen i Halland bar alltid gerna skjutsat och ansell det såsom en förtjenst. ÅÄfven nu erbjud man oss, oaktadt förbudet och det mindre synnande väglaget, bästar på många ställen, allt emot den gamla skjutslegan, och nagon gång begagnade vi oss af tillbudet (detta blir likväl oss emellan). Anses skjulsen som ett onus, hvarföre då ej tillåta äfven andra att deruti få deltaga, synnerligast som enireprenörer icke allmänt äro antagne? Skulle deremot stadgandet alse att lorsvära lösa och misstänkta persogers fortkomst, så undvika nog desse, i trots af förordningen, den ofullständiga kontroll, som antecknandet i en dagbok kan medföra. Da Regering och Ständer hos oss, alldeles tvertemot hvad som sker i andra länder, fördyra det mest anlitade kommunikationswedlet, är det naturligt, all man destomera inser fördelarne och nyttan af deras lättnad och beqvämlighet. Man vore derfore nästan frestad att framföra en varm bön till de makter, som vilja och kunna bygga jernvägar, alt snart sorskafsa äfven oss denna fördel. De länga afstånden, de oftast mindre goda vägarne, de tyngre varor, som här måste forslas — allt antyder, att vi äro i verkligt behof af lättade transportmedel. Det är allmänt bekant, att af exportartiklar trådvaror utgöra en betydlig del, så länge vi nemligen hafva några skogar att tillgå; men när dessa genom vanvård och misshushällning en gäng taga slut, och bergshandteringen i brist af kol mäste upphöra, da torde det vara hugnande att veta, det till och med våra granitberg ibland utlänningarne kunna finna afnämare. Man är nemligen på åtskilliga ställen i Halland sysselsatt med att språnga sten, hvilken, sasom det berättas, skall användas till galuläggning och trottoarer i Köpenhamn, samt till jernvägen mellan denna det danska rikets hufvudstad och Roshild. Det vore önskligt om flere sådana spekulationer vunne framgang, alldenstund de, på samma gång som de bereda arbetssortjenst ät ett större antal arbetare, älven gifva något värde åt ett råätbne, hvarpå landet äger ett så ymnigt förråd. Till befrämjande af dylika företag skulle jag till och med vilja föreslå en lämplig exportpremie, bvilket forslag, på vederbörligt sätt sramstålldt, nog lärer hisallas af en så stenrik stat, som Sverige. När, såsom nyss blifvit nämnöt, källorna till tvenne al våra vigt igasle exportartiklar uttorkat, då kan det i sanning erfordras någon del af bergens massor, för att nedtynga vår lättade handelsväg. i Efter salet nä en gång har fallit på berg så torde det kanske ej anses vara så långt från