Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1846, sida 1

begge hbållen, och på begge smickrade man sig med att kunna påräkna hans blständ. Det sednare var nära nog fallet äfven med Herr Lelrön, utan art han törhända sjelf visste det; och utan att det läg hvarken i hans afsigteller lynne att bedraga någondera. Men hans tärbemangda värma; alltid till bands, blef först senare, fullt ministeriell och Var ännu 1825. då Herr Lefrån nyligen blifvit införlifvad med kiddarhuset, en parlamentarisk gåta, ett politiskt embryon; I omvändt förhållande bis od sriherre Ludvig Boye ömsom styrelsen och motsstandet, utan att egentligen äga någonderas sörtroende. Hans sjelsständiga språk vid 1813 ärs riksdag, då han, midt under den tidens sörtjusningsfeber, . vågade hafva ögonen öppna, och de sorsoljelser ban derefter utbärdat, lago honom i fatet hos förföljarne sjelsve, hvartill kom Carl Johans personliga misstankar på Bopes Gustafvianska benägenheter; medan motståndet aldrig kunde glömma Subskribenten från 4789. Just dessa foregåenden, eller rättare : medvetandet, att, I och för dem, intetdera partiet var sinnadt göra honom rättvisa, beröfvade honowm den lodräta ställningen, och han följde lättsinnigt den vinglande flöjeln af silt retliga lynnes ingifvelser Såädant hindrade likväl icke den lille lillige mannen, med utseende af en notknäppare, att ofta slå husvudel på spiken och hans af qvickhet sprittande improvisationer hördes merändels med noje och upptogos med munterhet, ull och med af begge partierna. Närmare till motstandet makade sig Herr Michael von Ho heuhausen; likväl lig det hvarhen i hans sogliga personlighet, eller i hans samhällsställniug som tjenstgörande gardeskapten, att taga längre ut steget, än att missgunstens moln kunde hinna skingras och Herr von Hohenhausens åsigter, medelst ett chöger rätta er!c, sammansmälta med de styrandes, sedan han under en läng utrikes resa satt tillfälle att i ersarenhetens degel sofra sin välmenings guld från slagget af den falska liberalismen. I slutna leder framryckte motståndet. Främst bör nämnas Ständerförsamlingens Nestor, lags mannen grefve Gyllenborg, som, med Catonisk dygd, aldrig åt den andra statsmakten; afstol ett tum af folkets rättigheter, aldrig slumpade bort ett öre af statens medel, oaktadt han bland den högsta styrelsepersonalen räknade näta anförvamlter och umgångesvänner. Beläten att hafva fullgjort sin pligt, osverlemnade ban gerna åt andra utmärkelsen att på motståndets bana skörda rykte. Och ur den synpunkten lemnade grefve Anckarsvärd, med sin ståtliga hållning, sina djerfva tankar, metallen i sin röst och sitt hänsorande föredrag, alla medtäslare långt efter sig. Ult kändt mål, för högsta maktens sorsoljelser, blef hän med så mycket större dellagande omsattad af allmänna tänkesättetl. Hans ridderlige politiske vän, Prosten grefve von Schwerin, gaf öfverläggningarna lif och ljus med sina tankedigra, innehållsrika framställningar. Till dessa slöto sig grefve Carl llenrik Posse till Fogelvik, med sitt glödande nit, friherre Henning Wrangel, med sin bottenärliga välmening och Herr Gustaf Hjerta, med sin skämtsamma latthet och sintlighet i u vägar. llerr Eberhard Zacharias Munck af Rosenschöld böll ministeren varm med sitt fosterländska allvar och sina srvisinnade paradoxer, under det Herr Pehr Gustaf Cederschöld var motståndets lefvande ordbok, och Herr von Ularlmansdorsf, spräkrikligt och med logisk redighet icke lät något plenum undslippa, utan att uppfriska huset med kittlande hagkomster och jemförelser med förhålladerna i Norrige, denna urbild, för de politiska åsigter, ban hyllade, så länge det ansågs afgjordt, att Justilie-ombudsmansombyte skulle ske, men ovisst på hvem det nya förtroendet kunde falla. Med aristokratisk fasthet, hällning och sinnesköld losvade grefve Polycarpus Cronhjelm alt UMlifva eft stöd at den meninoshrvining. han om