Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1846, sida 3

din väg, du har ett harhierta! — Jag stannade qvar! Nästa morgon var det hon, sow först talade om shiljsmässo. Uör på, Joseito. sade hon, har jag hetalt dig? Efter var iag är jag dig ingenting skyldig, emeadan du är en Paylio (eu som icke är Zigucndre; men du är en vacker gosse och du har behagal mig. Vi äro qvitt. Farväl! Jag hagade henne, när vi skulle rakas igen. — När du blifvit mindre enfaldig, — svarade hou leende. Sedan sade hon allvarsammare: vet du, min gosse. att jag tror, utt jag älskar dig litet? men det kan icke fortfara. hund och varg triftas icke länge tillsammans. Måhända skole jag vilja vara din hustru, om du gick öfver till Egyptiernes lag. Men det är dumheter, det kan icke ske. Tro mig, min gosse, du har sluppit undan för godt köp. Du har mött djefvuln, ja, djefvulu! han är icke alltid svart, och ban hur icke vridit omkring halsen på dig. Gack och tänd ett ljus för din madonna; hon r väl förtjent det. Nå, ännu en gång farväl an 0 5 Tänk icke mera pa Carmencita, eller hon bringar dig till att gifta dig med en enka på träben (galgen), Under dessa ord öppnade bon dörren. insvepte sig i sin mantilla, sprang ut på gatan och försvann. Hon sade sannt. Det hade varit klokare af mig att icke tänka mera på henne; men, sedan den der dagen i Candilejogatan, kunde jag icke mera tänka pa nagot annat. Jag dref omkring hela dagarue i hopp att måta heune. Jag fragadefter henne hos den gamla och hos Lillas lastia. Begge svarade mig att bon rest till Portugal. Jag lick snart erfara, att de ljögo. Nagra veckor sednare kom jag på vakt vid en af stadens portar. Ett litet stycke från denna port var en bresch i vallen; man arbetade der hela dagen, och om natten satte man en post vid den för att balla smugglarne ute. Pa dagen såg jag Lillas Pastia ga fram och tillbas a och prata med mina kamrater. Alla kände honom och bans stekta fisk och pannkakor ännu bättre. (Forts.