yr. 0 —ä— —— — ———— —— — — 2 — 7 Åiskilliga betraktelser afhöhlo mig från att gå bort och begära det tillbaka följande tagen, eller anmäla saken för polisen. Jag fuländaue milt arbete med manuskriptet hos Dominikanerneoch reste vill Sevilla. Efter flera månaders kviugresande i Andalusien ville jag vända tillbaka till. Madrid, och jag måste taga vägen öfver Cordova. Jag ärnade icke der göra något långt umpebåäll. ty jag hade fått ett horn i sidan till denna vackra stad och baderskorna i Guadalquivir. Då jag imellertid måste återse några vänner och uträtia några kommissioner, ville jag dröja åtminstone tre å 4 dagar i Cordova. Då jag tkom till Dominikanerklostret emottog mig en af munkarne, som städse visat mig ettlifligt interesse under mina lärda forskningar, med öppna armar och ropade: — Lofvad vare Herran! Var oss välkommen min käre vän! Vi ha ansett er för död, och jag kar läst mänget Pater och Ave för er själs salighet. Alltså är ni icke mördad, ty att ni var plundrad, det visste vi. — Huru då? — sporde jag något förundrad. — Jo, ni vet, detta vackra repeterur, ni lät slå i bibliotbeket, när ni sade oss. att det var tid att gå i koret. Na. det är äterfunuet, man vill ge er det tillbaka. — Det är sant, — inföll jag något förvirrad, — jag hade förlagt det. ., -— Skurken är under slås och rigel, och då man visste, att han var karl för att skiuta en kula i lifvet på en kristen för att beröfva henom en bagatell, svåfvade vi i fruktan för, att han hade mördat er. Jag skall gå med er till korregidoren. och ni skall få ert vackra ur igen, Och kom sedan och såp, att rätten icke har sin gång i Spanien! — Jag lillstår, — sade jag, — alt jag heldre skulle vilja; mista; milt ur, än genom mitt vittnes