L x H ———— s— —— —— före tyckes det ock som om alla, forsta gången de hora denna säng, hade hört den förut, eburu de icke kunna erinra sig när eller hvar de tör själen så välbekanta tonerna träffat deras kroppsliga öron. Det är derföre, alt; så snart den ljuder, triumfera våra legioner, och de siåmmande horderne fly. Det finnes i detta skaldestycke, bvilket är liksom svärtadt af krut, jag vet icke hvilket buller af vapen, hvilken lukt af salpeter, sour berusar åtskilliga och förfärar andra; Det gilves i dessa få stropher allt: ammunition, vapen, förskansningar, soldater, generaler, Ålper, khen, seger, Frankrike.... Marseillaisen, det är Frankrike. se! det der är allt saker, hvilka vissa kritikastrer iche kunna begripa, — kritikastrer, hvilkas hela klyftigbet och skarpsinnighet bestar i att dissekera vissa enskilta ord i ett skaldestycke samt måta och polera tonfallet; men som sor öfrigt sakna både hjerta och känsla och följakteligen icke kunna se något stort och uppbojdt i denna säng, i denna ett befriadt folks hjeltedikt. Tullochmed för en man med en verkligt stor själ är de. icke lätt, alt, när han läser eller sjunger den i enslighet, uppfatta den djupa känsla, den höghet i utirycket, den omåtliga kraft, som genomgar denna nationalhymn. Marseillaisen år hvarken eu honstverk, eller ett solonunmer; den är massornas sang, armeernas romans. For att rätt hunna första och uppfatta densamma, bor man höra den sjungas af 400,000 sångare, i hjertat af Europa, med kanoner till orkester, med balaljoner till chör och med Bonaparte, Franhrikes förste konsul, till anförare. Då gripes man af en namnlös ångest, om man är herrskare, och af tillit och förtröstan, om man är en solhets man. Då uppenbara sig denna sängs hela allmakt och magie. Då förstär man den republikanske general, som skref till direktorium: (Jag har vunnit en slagtning; Marseillaisen var min medgeneralo; man förstår den, som sordrade den förstärkning af 41000 man, eller en ny upplaga af Marseillaiseno, och äfven den, som yttrade: aUtan Marseillaisen slåss jag en mot liva; med densamma slass jag en mot syra. o Marseillaisen är befrielsens Höga Visa, konungarnes De profundis och frihetens vivat. Med den skall friheten utbreda sig öfver jorden, beskuggad af det trelärgade baneret, ledsagad af trummor och basuner, esborterad af segrar. Den bor sjungas på pohlska, på italienska, på tyska, på turkiska — hvad säger jag? — på alla språk, af alla de folkslag, som vilja blilva srie. Forgålves skall man om