konungens Besallningshafvande i Linköpings län bar uti en utfärdad kungörelse såstat innebyggarnes uppmärksambet på, att de potäter, som vext på lera och svartmylla, eller s. k. dunjord, lättare än andra fortplanta den sjukdom, af hvilken nyssbemålte jordsrukt på slera ställen i riket under sistförflutna år lidit, samt att de sålunda, om de till utsäde begagnas, låtteligen kunna komma att ofverflytta: sjukdomen på innevarande års skörd. Landshöfdingeembetet bar fördenskull uppmanat länsinnebyggarne, att till sättpotäter för äret med mycken noggrannhet utvälja sådana, som vuxit på sandjord och torra platser samt äro full-. komligt friska till utseendet och välsmakande i: når de blifvit kokade. — Det kunde icke skada om landshöldinge-embetet i Götheborgs och Bohus län äfven fäste innebyggarnes uppmårksamhet på deta för landtmanen och solket i allmänhet så vigtiga ämne.