Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1846, sida 1

utom, tänkte jag, hyvad skulle han göra med mina skjortor och mina Elzevirska kommentarier? Jag helsade derföre mannen med bössan med en förtrolig nick, och sporde honom smaleende. om jag bade stört hans sömn. Utan att svara mig, mönstrade han mig från topp till tå, och då han syntes hafva gjort detta tillräckligt, betraktade ban med samma uppmärksamhet min ledsagare. Jag sag denne blekna och baxna med en ögonskenlig förfärelde. Det är allt ett dåligt möte, tånkte jag, men klokheten rådde mig straxt, att icke lära förmärka nagon oro. Jag steg af bästen, jag besalte vägvisaren afbetsla honow, hvarpa jag lade mig på knä vid källan och doppade mitt hufvud och mina häuder i bassineun; derpå drack jag nägra goda klunkar at dess innehall. Jag hade imellertid ögonen fästade på min vägvisare och den obekante. Den förre närmade sig med synbar rädsla, den andre tycktes icke ha något ondt i sinnet emot oss, ty han hade löÖssläppt sin häkst igen och hans gevär, som hun förut hallit i horizontel ställning, var nu ställdt mot jorden. Som jag icke trodde mig böra visa mig stött deröfver, att han gjort så föga omständigheter med min person, så utsträckte jag mig i gräset och fragade mannen, om han ieke hade nagot elddon på sig. I detsannna tog jag fram mitt cigarrfoderal. Den ännu tyste olbekante sökte i sina fickor; drog upp ett elddon och skyndade att sla eld för mig. Han blef ögonskermligen wildare stämd, ty han satte sig midt mig, dock utan att släppa sitt vapen fran sig. Da mio cigarr blifvit tänd, utsökte jag den bäste, jag hade svar och sporde honom, om han rökade. — Ja. sennor, — svarade han. Det var det första ord, ban lät höra. och jag observerade, att han icke uttalade sitt n på det undalusiska sättet,