Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1846, sida 1

ord, som i någon mån svarar mot det begrepp, hvilket vi fäste vil ordet rättvisa. — aMena, invänder man tillälventyrs, asäå längt kan det caldtig gå hos oss; dertill är mässan af solcket redan allt sor mycket upplyst.4 — Hvad man bilinlills gjort sor amassanse upplysning, halva vi bär ofvan, ehuru i yttersta korthet, antydt, och alt det icke är af den beskaffenbet, att dervid för framtiden kan fästas några stora förboppningar, torde vara olverslodigt att tillägga. — Nal hvad är då att göra? — alnletäc, svarar man oss. å4Obet är icke den riaches fel, att den fattize är sattig; icke den förares fel, att den sednare icke kan gifva sina abarn en lika vårdad och för såäderneslandet ogagnelig uppsostran, som den, hvilken den abemedlade är i stånd att gilva sina söner ; amed ett ord: det kan icke vara annorlunda 0ån så, som det år.a — Men vi pastå dock, all det bade hunde vara och ban blifva annorlunda; ty det har så varit förut, och aa b esse ad posse valet conseguentiacs ylirade med mycket skäl en stor filosof innan han blef en liten politikus. bet bar varit annorlunda i sorntiden; och voro måhånda sorntidens menniskor danade af ett annat ämne, än nutidens? — I Athen fonns en lag, som stadgade, att alla barn skulle frön sin tidigaste barndom undervisas i de första elementerna af det menskliga vetandet och dernäst lära antingen en skön konst, eller ett handtverk. Efier sitt trettonde ar erhollo de, på statens bekostnad, så väl undervisning i alla ridderliga öfningar som Mtillträde till de berömdaste mäns föreläsningar i filosofi, rhetorik och öfverhutvud i alla de vetenskaper, som voro den tidsaldern bekante). Och denna undervisning meddelades demicke blott i torra ord från laroslolarne, utan de utmärktaste lärare, de storste snillen, statsmän, siloscler, härforare o. S.-V. umgingos med de unge, med den — — ) SåÅsom ett bevis på. att det ganska väl går an att förena handtnerk och lärdom. hunne vi anföra den der bekante filosofen. om hvilken Cicero berättar. att han i en stor samling af sinn landsmän uppträdde och erbjöd sig att halla ett föredrag öfver hvilket filasosiskt åmne som heldst, hvarjemte han visude dem, att han med egna händer hade förfärdigat den mantel, som han bar. och den ring, som glänste på ett af kans fingrar. — Det är sclart, att skrävdsendet icke ännu då existet rade ; ty annars hade man kanhändn dragit filosofen inför rätta, på misstanka om, att han variskräddare eller smed äfven för andra.