örsta svårighet kunde få några lån. Öfverallt bad an om län, men sällan erhöll han nagot, isynneret som det, att bevisa bonom en tjenst, var säkra ägen att få konungen till fiende. För öfrigt förde an ett förargelseväckande lefverne. hans vanliga sällkap bestod af folk, hörande till sämsta klassen och f allmänna fruntimmer. ans faroritffrilla skrifer liarris, en för detta dansös vid theatern, gör es honnedurs vid hans fester och spelar hufvudllen i de oanständiga scener. som der föregå. Hon r stor, har mycket lilliga ögon. gar tämligen bar m bröstet och har fullkomligt tycke af en Bachant. Prinsen ger henne mycket pengar; hon nsam gör ända på hela hans anslag. Denna gifnildhet I vedergäller hon efter bästa förmaga; ty på mina gang. som hon försäkrar honom om sin trohet, brdrar hon icke detsaimma af honom, tvertom, oker hon all tillfredsställa hans onskningar, när e af ofvermältnad fästat sig vid ett nytt föremål. Hon endast drager försorg om, alt han icke komner alt fösta sig vid någon, som kunde blitva ennes rival. Till lycka for henne faller hans val Htid på varelser af det uslaste slag. Åt dessa öjen helgar han den största delen af sin tid; den ifriga delen tillbringar han antingen på paraden os kungen, eller använder på sin klädsel, som han IUltid egnar mycken omsorg. Han har till och med n kammartjenare, som heter Hoppas-på-Gud, om alltid ligger på resor emellan Potsdam och Paris, för all förse honom med nya m noder, innan undra få dem; och som flop pas-på-Gud hemtar lina underrättelser hos sina medbröder (perukmaarne komma de, som följa hans råd, all se ut om sädana. 7 (Fortsättes). ——