skränkninga, intet ahinder.o Orden i grundlaven synas deremot snarare ålägga rådgilvarne såsom moralisk pligt att afgå, om den regerande, oaktadt deras sorestallningar, fortfar i sitt beslut, och hvarje minister kan begära sitt afsked i stället för att kontrasignera; ty det finnes intet forbud i grundlagen, och kan ej linnas i verhligheten, för nagon rådgilvare att yrka sitt entledigande. Det beror alltsa af en enig, liklänkande, äran och sitt fosterland framför några lonesytkar värderande minisktere, att, når som heldst, i stod af vär grundlag, gora den engelska seden gillande; liksom det beror af konangen, alt, för underlattande af konseljensinre verksammet, samt för att beltia sig och sina ministrar fran besväret och obehaget al tiasodande, olullständiga, ofta oangenama, samlalda diskussioner, inom avtalet af sina radgilvare utse en hufvudperson, och saledes sornamligast den, på hvilhens rad ban tillsatt den ostiga personalen, för att sammannalla konseljen, förena de euskilta styrelsegzrenarnes ledare till ett system och genom enskild framställning för konungen af hans konseljs tanhesatt i fragor, der mojligen konuugen och hans radgilvare tililalligtvis hunde vara Skiljaktige, bespara honom obenaget att blilva i sittande rad osvertygad om misstag, eller olvectalad till efergister, och dem ifran nodvåndigheten all missmaga och motsäga honom i samlad konselj. Man skall häremot aberopa, att grundlagen ej talar om nagon konselj-president; det vete vi fvrut; men Englands grundlagar tala ej heller om en sadan, och lihval bar det funnits och sinnes der en sadan: iche den sornämsie i rang, iche den hogste i värdighet, men en llerr Fox, Herr Pit, Herr Canning, Herr Peel, m. il., midt ibland hertigar och lorder, som äro haus bisittare. Saken beror allena at Sveriges konung alt anordna här hos oss, hvad dag han behagar, just på grund deraf, att ban obestiidligen ger att dallena beslutav, och den, som det äger, kan nar som heldst forordna om sättet att besluta, och om ett ombud för sis, i de delar han behagar. Sadavt bebofver alldeles icke betaga nagra radgitvare eller ministrar deras rätt, alt ainlor konungen göra löres allningaro, emedan besluten alnrig hunna sormelt sattas, utan i samladteslats-rad; men ärendena skulle då af konseljen bläva beredda, de föredrogos med dess motiverade utlatande; och den, svin då trodde sig bora iofor kovungen shilja sig Iran sina embetsbroders tanka, maste segra eller afga. Pa det såttet endast hunna ärenderna bär hos oss blifva med full omtanka, enighet och ordning