STUICLÄEGCAHLUDEDS. En rauderille författare, som ofta blef uthvisslad, bade den vanan att, hvarje afton, när ban baft ett sådant missöde, gå hem och pryela sina barn; hade deremot hans stycke gjort lyc ka, köpte han konfekt till dem. En afton voro meningarne delade, så att halfva publiken applåderade, der andra hälften ävissladde. llan kom bem och gaf det ena barnet en örfil och det andra konfekt. Den gossen, som fått kansektet, ropade till sin bror: olla! ha! din far ha de hvisslat ut, men icke minl Ö Dumas och akademikern. Å Theatre frangais E Paris gaf man nyligen: Ett ågtenshap under Ludvig XVi, af Alexander Dumas. Författaren kom in på parterren, och begynte ett samtal I med en medlem af franska akademien. Han berättade bland annat, att han soregaende afton hade sett Soumets sorgespel Cladiatoru. Nå, huru gick styckel? frågade akademikern. — Hela publiken antingen gäspade eller sol, svarade Dumas. I samma ögonblick bemärkte akademihern en granne, som på sin numererade plats fallit i den djupaste sömn. Se på denne iIherre?, sade ban till Dumas, ban tyckes mig just icke eller ha mycket interesse för er pjes. — Ah, det är ännu en af ådkådarne seån i går svarade Dumas. IIrad blir det af gamla komedianter? Denna fråga hör man rätt ofta. Iluru sällan erfar man, att någon af dem nedstigit i den mörka fördjupning, ur hyilken tillochmed den skickligaste machinist är oformögen att bringa honom upp igen? Men när nu så sa dö, hvad blir då utaf det stora antalet? Sedan lilstids-engagementer blifvit afskaffade vid så många theatrar, brukar hvarje skadespelare eller skådespelerska, som nått de år, då det icke mera regnar lager