Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1846, sida 2

— Lv ————— — ——— längt hall, ropade den unga officeren till fiskrarne: — Styr ned at kusten: vi hafva nu i sigte stället, der jag dkall stiga i land. — Hvad! midt igenom den korssade elden från de engelska och holländska flottorna? Vi veta likväl att amiralens ordres äro allvarsamma: hau har förbjudit nagon att närma sig stranden. — Det är bra; men vi skola likväl gå i land der. — Emedlertid.... — Inga invändningar! se der min börs! — Men . ... — Till stranden! till stranden! Om guld icke kan öfvertala er, så skall bly göra det, — sade han, i det han satte ett par pistoler för ansigtet på dem. hiskrarne kastade sig ner uti slupen, Gustave tog rodret, och efter nagra Ögonblick var han i land. fan skyndade genast till det hus, som neboddes af hans unga hustra, han ryckte upp dörren till hennes rum, han hörde ett utrop af smärta, af bestörtning och af glädje; ett ljud, som trängde till det innersta af hjertat: ett nytt band åtdrog ännu mer knutarne af den fasta förening, som han dagligen välsignade. — år det du min vän? har himlen skickat dig hit för att göra slut på alla mina lidanden? .... Sadana voro den unga modrens första ord. — Laura! en svar, men helig pligt har hållit mig längt ifran dig; men har icke min syster uppfyllt min plats? TFortsältn.