Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1846, sida 1

Med Post-tidningen har åtföljt en på sfranska språket afsattad vidlyftig protest af brasilianske utrikes-minisseren, emot engelska regeringens bes slutsamma steg att låta alla fartyg, med brasiliansk flagg, som anträffas sysselsatta med slafhandel och slaftransporter, dömas af engelska amiralitets-domstolarne. Man kan om hela protesten säga, alt menskligheten bör hoppas, alt tryckningskostnaden är ändamålslös; ty hvarje vältänkande man må hålla engelska kabinettet räkning för dess beslut, då brasilianska regeringen sjell ej vill eller kan sätta i verkställighet de förbindelser, som hon har till menskligheten, och bvilka hon redan genom traktater åtagit sig att uppfylla: Ingenting kan båttre bevisa, huru mycket för: domar ock högsärd förvilla, än omöjligheten för aristokraterne och deras sakförare att uppsatia sorhallandena sådana de i verkligheten äro; och taga lärdom af hvad de skåda under sina egna ögon. I detta afseende har man ett upytt prof uti en Post-tidningens anmärkning vid dess bundssörvandts, den norrske Constitutionelles artikel om Norrska Omdömen, etc., sistl. Mandag. Den norrske publicisten hade, oaktadt alla sina sympathier for de aristokratiska och byråkratiska elementerna, likväl rätt loyalt yttrat, att ban hoppades på en förändring i det norrska s. k. bondpartie:s förhållande, och byggde detta hopp på bildningens allmänna utbredande och på aktningen för densamma, ytirad i sträfvandet derester? Ålven denna lilla rättvisa åt mängden, packet , pöbeln , eller Gud vet hvad de herrarne allt kalla nordens sedliga, allvarsamma och rättönkande allmoge, vill ej den Svenska aristokral-saklsöraren fördraga; utan kunde ej härvid underlåta att anfora Sismondis yttrande på ett ställe i hans Etudes sur les sciences sociales: det nemligen der han säger; att det är domojligt att böja insigterna bos folket i allmänhet, utöfver en viss grad.4 Sismondi försvarar denna sats, såsom bekant är, utur den synpunkt dalt menniskorna icke kunna utveckla sitt förstånd, utan att derpå uppoffra mycken lida, och gör deraf den rätt ensaldiga slutsatsen, att folket skulle behofva dicke befatta sig med lifvets matericlla förnödenheter, för alt göra andeliga sramsteg, samt lefva utan arbetec, m. m. Nu må detta vara till en viss grad möjligen antagligt; i de delar af verlden, der Sistnondi hemtat sin ersatenhet, ehuru det i många afseenden der borde kunna förhålla sig gyusammare, än annorstådes; men då man ser den visa Posttid