Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1846, sida 2

AW—-—— — — — ————— — — ———— — Ni skall tillåta mig att tillställa er nya. mademoiselle. Jag har nägra keepsakes, som innehålla roliga berättelser och vackra gravyrer; jag skulle skalla mig lycklig, om ni ville emollaga dem. — Jag lackar er min herre; mitt bibliothek är komplett, jag har ej alltså behof af flera bocker — svarade hon mig med en lugn och litet kall ton, som innebar ett nekande, i Jag insåg genast att jag gjort mig skyldig till päflugenhet, och sökte cj öfvertala benne, Hon blef snart åter glad. Jag tog afsked. Hon gaf mig tilllatelse att ibland besöka sig. Jag förklarar er högtidligt, att tresjerdedels timmas samtal bade ötvertygat mig att Bergerovette var den aktningsvärdaste af unga flickor. Vanligen lvinande på grisetternas dygd, var jag emedlertid fullt säker på, att om denna ömtåliga blomma, hvarom pocterna tala, någonstädes vexer och frodas, så var det uti Bergerouettes simpla vindskammare. Jag införlifvade mig med denna tanka, liksom interesserade det mig, att det var så. Morgon och afton vattnade Bergeronette sina blommor sjungande. Jag var då angelägen om att vara vid milt tenster, för att hälsa på henne. Det öfriga af dagen arbetade hon utan afbrott. Om aflnarna såg jag ofta genom gardinerna hennes skugga med en bok i handen. Flera gånger hade jag sett unga fliekor hos henne, men aldrig någon karl, och jag trodde mig vara den enda, som emottogs uti denna heliga gynecee, . Jag bedrog mig emedlertid, ty en dag såg jag en ung man af sällsynt skönhet och utsökt klädsel ligga uti den unga sömmerskans fenster, och begärligt inandas angorna från hennes blomsterkrukor. I hela mitt lif har jag aldrig erfarit ett mera smärlande bedrägeri. Jag kände nu att jag redan älskade Bergeronette. Å — Bergeronette! Bergeronette! — utropade jag i det jag tilmslot senstret, mera af smärta än af