net en del af mitt hjerta åt detta älskvärda barn. Anländ till Grefve Tyvonarlen, som jag lärt känna uti Paris, och som jag i förbigående ville besöka, lemnade jag Paul och Virgin ie till lilla Robert, som i parenthes sagt, var den vackraste och ålsk, värdaste gosse i verlden. — År bon sjuk? — frågade han mig rörd. — Bergeronette? Oh! nej hon befluner sig mycket väl. a — Uvarför kom hon då ej i går och lekte med mig? Hon hade lofvat det. — Emedan hennes far behöfde henue hemma, för att laga sina nät. h! — Hon väntade eri dag utanför parken, då jag träffade henne — återtog jag. Tårarna kommo honom härvid i ögonen. — Jag var viss derpä! — sade han med vredgad ton — Jag var då tvungen frukostera med pappa hos en af grannarne. Gud vet hvarför jag ej kan fördraga denne granne ! , Jag smålog. Roberts barnsliga nyck yppade för mig en upprigtig. oskrymtad kärlek. en kärlek utan förakt, utan högmod med äsidesättande af convenancen, en ren kärlek, emellan ett lyckans och bördens skötebarn, och en ödmjuk, oskyldig varelse, uppfostrad under en sim pel sjömans läga tak. om du vore tio år äldre, skulle du med mera omsorg dölja denna böjelse, tänkte jag betraktande Robert, som genast tog vägen åt parken, förmodligen i hopp att ännu finna Bergeronette väntande på stranden. (Fortsättes.)