— Huru! jehke en gång ett ömhetsprol! — sade ofversten i en ödmjukt bedjande. ton. — På dlenna graf, medan offret under vara sötter ännu knappast kallnat? — frågade drottningen. — Allestädes, när man älskar, — svarade han darrande. En blixt sköt fram ur drottningens öga. — Men är du då en djefvul, menniska, alt du vågar på det sättet att håna gralven? Är du så Säker på, att de döda aldrig komma tillbaka? I detsamma utstötte en hycna, som smög omkring i skogen, ett fruktansvärdt rylande, som tycktes utgå ur jordens inellvor. Dyce trodde sig höra en öfvernaturlig röst; han gjorde plötsligt ett hopp, som om han blifvit träffad i hjertat, och föll ufsvimmad ned för drottningens fötter. Denna reste sig upp i hela sin höjd, insög röken af sin chibuk, och, i det hon utsläppte den langsamt fran de halt tillslutna låpparne. betraktade hon nägon tid sin älskare med ett osägligt föraktligt leende: derpå lade bon, utan att vidare bekymra sig om honom, sitt hufvud på kuddarne och insomnade tryggt. Nästa dag hade Dyce försvunnit. Så snart hal hemtat sig från sin vanmakt, hade han helt tys! stigit upp och begifvit sig till slottets stall. Han hade sjelf sadlat sin bäst, och tavit vägen till Delhi Efter nägra dagars uppehall derstådes, räste ban till Calcutta, men huru han der blef emottagen är icke bekant. Man känner endast, att han snart inskeppade sig tell Europa, hvarest man i en läng rad äf är icke mera hörde talas om honom. Pro:tuingen vände samma dag tillbaka till sitt pavo tlan att göra den ringaste fråga i anledning Ö slykeu: sedan regerade hon ännu nagon tid un maxdomskraft. men offrade all den tid, reYjren lemnade henne öfrig, ät allt stränga——— 2 ve ue on