Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1846, sida 2

son — som har uppkastat deunna olyckebadande jordhög. Maltiden hölls med vanligt öfverdåd. Drottningen tycktes ha atervunnit sin förra munterhet, och hon ville, efter den i Orienten allmänna seden, endastäta af sin gunstlings talrikar. Skedar, knifvar och gasllar funnos icke; Orienten hänner ännu icke bruket deraf. Händerna mötas, leka och klappa hvarandra i den kryddade pilau. Man skjuter med litet koketteri det bästx stycket öfver till hvarandra. En hvar vill göra ett offer, som den andre är alltför ädelmodig att emottaga, eller på sistone blott emottager, för att fasthalla sin älskades fingrar. Aldrig tycktes Dyce ha varit mera gynnad eller lyckligare. Efter måltiden följde de vanliga tvagningarne; sedan framfördes pipor. Furstinran vände sig derpa till Raja-Ram och befalde honom att bemta musik. På denna befallning framträdde 12 negrer, bärande på sina hufruden en temmeligen lång, med flor öfrertäckt möbel. som de nedsatte vid sidan af grafven. De närvarande intogos af förvåning, då man på drottningens tecken boritog floret, men öfverraskningen vek snart för förskräckelsen, ty man upptäckte en indisk säng, sådan som slatvarne bruka, och på sängen en ung, nästan naken flicka, bunden med band, som omslingrade nästan alla hennes lemmar. Pa ett nytt tecken lyfter man sängen i vädret, för att bringa den bort till grafven; sedan nedsänkes den i densamma med linor, liksom en likkista. Först nu, då negrerue begynte kasta jord på den fina kroppen, fattade den olyckliga varelsen detöde, som var henne bestämdt. Genomträngande skrik hördes uppfran grafven, och de närvarande ryste af fasa. — O Saheb! Saheb! — gentog den olyckliga Shircen, vändande sig till Dyce, som hon ännu hoppades skulle frälsa henne, — vill du läta mig dö för t -— — — V:tj—— 1