Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1846, sida 1

kjer af Stockholms-Tidningarne. Dosioch Inrikes-Tidningar hafva en mångd setänkligbeter vid Aftonbladets yttrande, i anledning al representations-kommittöen, 4att det lämade bopp vid, att en be ydande pluralitet bland edamöterne bestå af män, som äro konungen personligtatillgifne och säkert gerna rätta sig efter Hans Majestäts önskningar, samt att det sörfond som i sinom tid komwer till stånd, bör anses vara identiskt med konungens egna tänbhesätto; hvilket Aftonbladet anser aredan vara myckero, ete. Posttidningen anmärker i anledning håraf, churu soga de nya konslilutionella lärorna om bonungamahten, såsom en fiktion, en dikt, m. m., hvilka i trettio är blifvit så slitigt bearbetade och inpräglade, vunnit insteg, då en gammal opposittons-tidning sjelf talar ett sådant språk som det osvanstaendeo; och hemtar liberale, samt försäkringar, att svenska folket aldrig trott på dessa läror, o. s. v. vi iillsta, att Aftonbladets yttrande visserligen förefallit oss, lindrigast sagdt, mycket oeltertänksamt; men man mäste le, då man ser Posttidningen nu försäkra sig icke vilja såsom grundsats i politiken införa och öppet uttala: aberedvilligheten att rätta sig efter konungens önskningaro, och apå denna medgörlighet bygga politiska sorbhoppningar. 9 IIvad Åfsionbladet yttrat, är en följd af den visserligen i princip I falska, men af närvarande omständigheter föranledaa, ögonblichliga tro, som hos pressen, och kanshe älven hos en allt för stor del af svenfiska allmänheten, varit hyst och ännu hyses, alt Kkonung Oscar skulle hasva fullt och last bei slutat att lata sin regering frawstå for relormernas sak; och att man således kunde vänta 3 mera af densamma, än hvad verkligbeten åtminsSlone ännu visat. Aftonbladets yurande kan säledes icke, såsom vi redan förut hafve anI märkt, utur den sannt konstitutionella åsigten 4 försvaras, utan mäste helt och hållet bedömas i andan af den lära, som ännu synes vilsesora så många i värt land, neml. att konungen kan eller bör handla vid sidan af sitt råd, eller sin ima enn och icke genom densamma. Det är just denna lära, som de konservative drilvit, ända till den grad, att de frånkännt stats-rådet rätt alt inverka på de kongl. besluten, genom förklaring att aftråda, och soredraganden att vägra bontrasignation, i annat fall, än då fråga vore om dordagrann grundlags-ösverträdelseo, hvarigenom således den indirekta grundlagsösverträdelsen genom kränkuing af allmän lag, häraf ämne för en hel hop sarkasmer mot de