Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1846, sida 1

gängen voro dessa djur döfva för drifvarnes röster. En af dem, mera uppskrämd. än de andra, sprang emot ett träd, som hade stora grenar, och en af dessa, som den stötte emot med sin rygg, krossade gallerverket och sätet, och dödade jägarne. Den kungliga elevhanten var den enda, som höll ständ. Peune gamle veteran. som bar flera ärr efter strider med tigrar, vande bort hufvudet och frambjöd sidan, då tigern rusade emot den. Jigern nadde den i ett enda språng, men. motad af jernstaketet, kunde den blott hugga sig fact med tänder och klor i dess sida, Flephanten gjorde otroliga ansträngningar att blifva befriad fran sin fiende; men förgafves. Lika fafängt var ett skott fran furstinnans bössa. Sombre fattade slutligen en yxa och först efter flera hugg fick han odjuret att släppa tag. Stympadt föll det ned emellan elephantens ben ; denne salte sin stora fot på dess bröst. Tigern krossades af denna förfärliga tryckning och dog med ett sönderslitande skrik, fullt af raseri och smärta. Undertiden hade nagra af flyktingarne samlat sig, och ännu en fiende aterstod att bekämpa. Man ordnade äter lederne och satte sig anyo i rörelse. Länge sökte man förgäfves; terrängen blef besvärligare. Den morasiga rörskogen hade man lemnat bakom sig och kommit till en tät skog af praktfulla rankiga tulpanräd. Nagra af jägarne hade sett tigerhonan na denna skog, men hvem vågade följa henne? Nu var faran mer än fördubblad ; den unga drottningen och Sombre voro de enda, som icke hände till nagon fruktan. Stigar funnos inga mera: da fick man tillfälle att beundra elephantens klokhet och vidunderliga styrka. På ett ord af dritvaren satte han pannan mot ett träd, som spärrade vägen, slungade snabeln om det och böjde det mut jorden, tills han kunde sätta sin stora fot på stammen. Straxt knakade det i trädet, och rötterna kommo fram ur jorden; trädet var uppryck:. Säledes banades en väg,