goda uppnått sin kulminationspunkt? — Ger oss icke dagliga ersarenheten längt snarare vid handen, att menshligheten ännu i denna stund befinner sig fjerran från sitt stora, soresatta mal? Och huru hiana dit, utan att arbeta på en emancipation undan de band, som ännu fängsla henne? huru i pröfningarnes och mödornas tid tid kunna hemta hopp och tröst, om ej genom hoppet på ett bättre kommande ? huru vinna styrka och kraft att besegra alla hinder, alla mötande svårigheter, om ej genom en inneboende last tilllorsigt, att man icke sträfvar, icke arbetar, icke hoppas förgälves ? .... Tag bort hoppet på en gladare, en ljusare, en menshligheten mera värdig sramtid; qväf tron på en ljusets seger ölver mörkret, på en upplysningens öfver sordomarne, på en det. gudomliga ordets öfver menniskofunderna, på en andans öfver den kalla, döda bokstafven — mörda detta hopp, såge vi, qväf denna tro, släck denna oss i verldsnatten ledande polstjerna, och den behanta silososiska satsen : betlum omnium inter omnes skall i sin vidsträcktaste bemärkelse snart gå i gräslig fullbordan. — Men kan sanningen af hvad vi här ofvan yttrat och framställt icke jäfvas — hvad bar då Posttidningen att i denna punkt sorevita oss?! 5) De af partistrider och inre oroligheter nu sönderslilna nationerna skola val också en gång komma till besinning och finna, hvad deras frid tullhörer. Genomläser man den af Posttidningen hånade artikeln, så finner man, att denua förutsåttving har i återblicken närmast afseende på de i skotet af Wilhelm Tells lädernesland och den pyreneiska halson sedan mangsaldiga är tillbaka herrskande strider, hvilka osver dessa länder bragt och måhända ännu skola komma att bringa olyckor af otaliga slag. — Att förutsätta och antaga, det nationer, som i åratal iubördes sonderslitit hvarandra, en gang skulle (komma till besinning och finna hvad deras frid tillhörde, kunde vi aldrig föreställa oss skulle blilva af en offentlighetens organ framställt sasom ett bevis på bristande bildning och humanitet.c Men hvad kan man icke i våra tider tillata sig mot en sorhatlig motståndare? I — Det torde dock tillätas oss få göra Posttidningen uppmärksam på de slutsatser, som man af dess olver denoa punkt af vär avyärshelsning? uttalade dom si händelse man åt denna ville gilva en större utsträckning och tillämpning) helt otvunget kunde härleda. Vi —————