1— — ——— : Drottning Sombre. (Ufter Franskan.) Det var den förste Maj 17774 en qvalmande hetta nedtryckte den stumma naturen. Slätterna, som begränsa Dschumma, tycktes simma i en atmosfer af eld. Luften var uppfylld med små glödande partiklar, och lätta vindstötar, som då och då frambröto. uppdret dammet i spiralformiga pelare, som vinden från öknen snart åter förskingrade. På dessa förtorkade slätter framtagade tvenne rytsarisxaror, som följde hvarandra på omkring en half wmils afständ och närmade sig en rad af tält, som bemärktes i horisonten. Den första af dessa begge skaror bestod utaf 4 resande, som Ögonskenligen hade gjort en läng och besvärlig marsch; blott två af dem voro till häst; de tva andra följde efter till fots med de till beredandet af ett hviloställe nödige täcken och redskap. Anföraren för denna lilla karavan var en man af omkring 35 är, han red en turkomannisk racehäst. Den dyrbara sadeln af karmosinrödt sammet, täcket af kaschemir och de turkiska stigbyglarne at massivt silfser antydde en persou af en viss vigt. Ehuru han bar en turban af rosenrödt muslin. prydd med brodderier och guldsnören, var han dock icke någon musulman; hudens hvifbet och de för Islams behännare allt för lifliga och muutra anletsdragen förradde Europeen. Ur sadeln framstucko kolfvarne af tvenne med silfver inlagde pistoler. och den resandes högra hand hvilade sorglöst pa skaftet af en lans, som hängde i ett hölster vid sadelbomen. Den andre ryttaren. som pa de 3 färgerna, rödt, hviit och gult, med hvilka hans kopparfärgade panna var malad. igenkändes som en tillbedjare af Vischnu. höll sig på nagot afdtand från Europeen; han tycktes vara dennes favorittjenare och förtrogune. Begge sago sig ofta tillbaka, för att med en blick undersöka det moln af dam, som reste sig