Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1846, sida 1

— Nej, Exellenza! svarade kammarjungfrun, djupt nigande och rodnande. — Så vänta de här tills du blir kallad, återtog markisen och öppnade dörren till toaletten, som lag utanför sängkammaren. Da ban inträdde möttes han af sin unga retande hustru, i den djupaste neglige. eller så som hon lemnat sängen. Markisen blef stående liksom slagen af sin hustrus skönhet, och latsade ej märka att blodet var försvunuet från hennes kinder, medan det med förökad valdsamhet forssade till hennes hjerta och höjde den fulla barmen under den hvila na:tdrägten. — Du är tidigt uppe, Antonio, — yttrade den unga frun knappt hörbart, med osäkert leende och nu ater slarkt r. dnande. — H vad önskar du? — Kan det förundra dig, min Lauretta! — svarade markisen med den mest omekande ton. — kan det förundra dig om jag kommer bade tidigt och sent ? Men, min älskade, i dag var det ej egentligen dig som mitt besök gälde. Du vet att man i dag firar den beliga Magdalenas fest, som är en stor kyrkohögtidlighet. Det föll mig in att förbereda mig till min andakt. genom beskadandet af ITitians härliga Magdalena, som du har hängande i din sängkammare. — Lillater du? — tillade markisen förekommande, under det han langsamt närmade sig dörren med stadiga steg. — Det är sa oordentligt derinne, svarade den unga frun, kastande en hastig blick genom den halföppna dörren, men gå likväl in; emellertid skall jag härute börja min toalett. Han trädde in. — Huru retande, sade han med skalkaktig stämma, huru retande är likväl denna oordning! dessa behagfullt bortkastade drägter, dessa allranätiaste sma skor! huru härligt doftande och samasiväckande är ej denna luft? Det är sann voesi i allt detta. Haus spejande blick fastade ig vid den snöhyita