Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1846, sida 1

hi så nära man vill. Stanna här, jag skall gå till biktstolen, och ni skall förundra er öfver denna akustikens nyck. Han skyndade bort; men knappt hade han aflägsnat sig nägra steg, förrän markisen törnam en tydlig hviskning, hvars innehåll försatte hans sinne i den bäftigaste rörelse. Han stod der marmorblek, liksom rörd af en trollstaf, och den spända uppmärksamhet. som visade sig på hans vanligtvis så lugna anletsdrag, skulle hos en äskådare ha väckt den förmodan. att han hörde någonting utomordentligen märkvärdigt. Han rörde ingen led; han andades kuappt; hau stod der som en, hvilken befinner sig vid randen af en afgrund och fruktar att nedstörta deri, — hans flammande ögon och klappande hjerta var det enda rörliga hos honom. Snart kom den unge mannen tillbaka och ropade leende, pa något afstånd: GJag kom ej at att anställa experimentet, ty der satt någon i biktstolen, och som jag tyckte en beslöjad dam. Men, min Gud! hvad fattas er ? Enligt italienskt bruk lade markisen fingret på sin mun och blef stående orörlig. Etter några ögonblicks förlopp drog han en djup suck; stoden fick äter lit och trädde ur trollkretsen. c(lDet är ingenting min kära Gialio! sade han med glädtig stämma; åtro ej att jag är vidskeplig, men det hemlighetsfulla och öfverraskande i denna naturföreteelse har likväl gripit mig på ett eget sätt. Kom lät oss gå! i friska luften skall jag äter hemta migz. fortfor ban, fattade förtroligt Balzetti under armen förde honom till promeraden utanför staden och efter en stunds promenad fram och tillbaka, tog han farvål af ynglingen och sade. Efter festen i morgon kommer ni ju som vanligt ut till vär villa? Vi träffas ju?a Tidigt den följande morgonen inträdde markisen i sin hustrus förmak. Kammarjungfrun. som kom in genom en annan dörr, gjorde stora ögon. — lar din fru ringt? frågade markisen,